Hur ges prästadömet? - Prästadömet "revisited" del 1

Prästadömet!

Det är ”ett ämne av stort intresse och förstås kanske endast av några få i detta släkte” (PJSL s. 129). I vart fall känns det så ju mer jag studerar i skriften.

I kyrkan har vi en uppfattning om vad prästadömet är. I alla fall på ytan. När frågorna blir lite mer detaljerade och de rådande föreställningarna utmanas, ja, då blir svaren inte lika självklara och säkra. När skriften läses för vad den säger, och inte för vad man vill att den ska säga i syfte att bekräfta det man redan "vet", så ger den en annan bild av, framförallt, det melkisedekska prästadömet. Jag kommer här nedan lyfta fram några skriftställen som jag tycker är värda att ta i beaktande när vi pratar om prästadömet.

För mig har mina studier och tankar blivit som ett uppfriskande återbesök till en plats jag trodde jag hade god kännedom om, därav "the revisit".

Jag kommer beröra fyra frågor. Dessa frågor kommer föräras med var sitt inlägg.

1. Hur får man prästadömet?

2. Vem får prästadömet?

3. Vad innebär det att ha prästadömet?

4. Vad är prästadömet?

Givetvis är detta inget försök att en gång för alla bringa klarhet till alla frågor någon någonsin har haft kring prästadömet. Det har jag varken tid, kunskap, förmåga eller uppdrag att göra. Det är inte heller fråga om att redogöra för hur Handbok 2: Kyrkans förvaltning föreskriver att något är eller ska vara eller hur vi i dag gör eller tror i kyrkan. Jag anser det vara mitt privilegium och ansvar att söka bland Herrens ord och försöka förstå Honom bättre. Och detta är inte mer eller mindre än just det, mitt försök att söka och förstå.

1. Hur ges prästadömet?

Det högre prästadömet heter egentligen det heliga prästadömet enligt Guds Sons orden (LoF 107:3). Det kallas dock i dag efter Melkisedek.

26 Nu var Melkisedek en man med tro som utövade rättfärdighet, och som barn fruktade han Gud och täppte till lejons gap och släckte rasande eld.27 Och när han så hade godtagits av Gud ordinerades han till högpräst enligt det förbunds orden som Gud slöt med Enok.28 Det var enligt Guds Sons orden, den orden som inte kom genom människa och inte heller genom någon människas vilja, varken genom far eller mor, varken genom dagars begynnelse eller års ände, utan från Gud.29 Och det gavs till människor genom att han kallade dem med sin egen röst, efter sin egen vilja, ja, till alla som trodde på hans namn. (Joseph Smiths Översättning [av Bibeln], 1 Mos. 14:26–29)

Melkisedek, den man som fått äran att ha Guds Sons orden uppkallad efter sig, ordinerades till högpräst/tog emot det högre prästadömet genom att Gud kallade på honom ”med sin egen röst, efter sin egen vilja, ja, till alla som trodde på hans namn.”

Detta sätt att förläna det högre prästadömet gällde inte bara för Melkisedek, utan alla människor. I Moses bok läser vi:

24 Och det hände sig att när Satan hade gått bort från Moses närhet, lyfte Mose sina ögon mot himlen, fylld av den Helige Anden som vittnar om Fadern och Sonen,25 och medan han åkallade Guds namn såg han åter hans härlighet, ty den vilade på honom, och han hörde en röst som sade: Välsignad är du, Mose, ty jag, den Allsmäktige, har utvalt dig och du skall göras starkare än många vatten, ty de skall lyda dina befallningar som om du vore Gud.26 Och se, jag är med dig ända till dina dagars ände, ty du skall befria mitt folk från träldom, ja, mitt utvalda Israel. (Moses 1: 24-26)

 Genom orden ”många vatten […] skall lyda dina befallningar som om du vore Gud ” gavs Moses det högre prästadömet (detta kommer bli tydligare när fråga 3 behandlas).

Även Nephi mottog det högre prästadömet genom en röst som kom till honom och sa:

Välsignad är du, Nephi, för det du har gjort. Ty jag har sett hur du outtröttligt har förkunnat för detta folk det ord som jag har givit dig. Och du har inte fruktat dem och har inte sökt rädda ditt eget liv, utan har sökt göra min vilja och hålla mina bud. Och eftersom du nu har gjort detta så outtröttligt skall jag välsigna dig för evigt. Och jag skall göra dig mäktig i ord och i handling, i tro och i gärningar, ja, så att allt sker dig enligt ditt ord, ty du kommer inte att be om något som strider mot min vilja. Se, du är Nephi, och jag är Gud. Se, jag betygar för dig i mina änglars närvaro att du skall ha makt över detta folk och skall slå jorden med hungersnöd och med farsoter och undergång, alltefter detta folks ogudaktighet. Se, jag ger dig makt att vad du än beseglar på jorden skall vara beseglat i himlen, och vad du än löser på jorden skall vara löst i himlen, och på så sätt skall du ha makt bland detta folk. Och om du således säger till detta tempel att det skall rämna, så skall det ske. Och om du säger till detta berg: Må du kullkastas och jämnas med marken, så skall det ske. Och se, om du säger att Gud skall slå detta folk, så skall det ske. (Hel. 10:4-10)

I Läran och Förbunden 84:42 varnar Herren de som inte kommer till det prästadöme ”som [de hade] tagit emot” och, fortsatte han, ”som jag nu med min egen röst från himlarna stadfäster på er som är närvarande denna dag.”

Profeten Joseph har sagt följande.

Svar på frågan: Togs det Melkisedekska prästadömet bort, när Moses dog? Allt prästadöme är melkisedekskt, men det finns tre olika delar eller grader av det. Den del som kom Moses att tala till Gud ansikte mot ansikte togs bort, men den som bringade änglabetjäning kvarblev. Alla profeterna hade det Melkisedekska prästadömet och ordinerades av Gud själv. (PJSL s. 155)

I samband med att de tre vittnena (Oliver Cowdery, David Whitmer och Martin Harris) ordinerade de ursprungliga medlemmarna av de tolv apostlarnas kvorum) gav Oliver följande uppmaning:

You have been indebted to other men, in the first instance, for evidence; on that you have acted; but it is necessary that you receive a testimony from heaven for yourselves; so that you can bear testimony to the truth of the Book of Mormon, and that you have seen the face of God. That is more than the testimony of an angel. When the proper time arrives, you shall be able to bear this testimony to the world. When you bear testimony that you have seen God, this testimony God will never suffer to fall, but will bear you out; although many will not give heed, yet others will. You will therefore see the necessity of getting this testimony from heaven. -- Never cease striving until you have seen God face to face. Strengthen your faith; cast off your doubts, your sins, and all your unbelief; and nothing can prevent you from coming to God. Your ordination is not full and complete till God has laid His hand upon you. We require as much to qualify us as did those who have gone before us; God is the same. If the Savior in former days laid His hands upon His disciples, why not in latter days? -- You have our best wishes, you have our most fervent prayers, that you may be able to bear this testimony, that you have seen the face of God. Therefore call upon Him in mighty prayer till you prevail, for it is your duty and your privilege to bear such testimony for yourselves. (History of the Church, vol. II, p. 195-196) 

Handpåläggningen är, enligt Oliver, inte nog - Gud måste lägga sin hand på den som ska vara hans apostel och vittne. Denna uppmaning - att aldrig sluta sträva tills de sett Guds ansikte - gavs till alla apostlar som ordineras fram till 1900-talets början (det upphörde i och med att Reed Smoot kallades till den tolv apostlarnas kvorum).

Det högre prästadömet tas också emot genom en ed och ett förbund. I Läran och förbunden läser vi följande.

Alla de som tar emot detta prästadöme tar emot mig, säger Herren, ty den som tar emot mina tjänare tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot min Fader, och den som tar emot min Fader tar emot min Faders rike. Därför skall allt vad min Fader har ges åt honom. Och detta är i enlighet med den ed och det förbund som tillhör prästadömet. Alla de som tar emot prästadömet tar därför emot min Faders ed och förbund, vilka han inte kan bryta, inte heller kan de upphävas. Men den som bryter detta förbund sedan han har tagit emot det och vänder sig helt och hållet därifrån skall inte få syndernas förlåtelse vare sig i den här världen eller i den kommande världen. (LoF 84:35-41)

Jag har förlänats det melkisedekska prästadömet och ordinerats till högpräst. Men jag har ingen gång slutit ett förbund med Gud eller tagit emot en ed från honom. Tidigare läste vi Herrens ord till Nephi. Även om orden ed och förbund inte används tycker jag att vi, utan att gå för långt i vår tolkning, kan läsa in just detta.

Jag betygar för dig i mina änglars närvaro att du skall ha makt över detta folk och skall slå jorden med hungersnöd och med farsoter och undergång, alltefter detta folks ogudaktighet. Se, jag ger dig makt att vad du än beseglar på jorden skall vara beseglat i himlen, och vad du än löser på jorden skall vara löst i himlen, och på så sätt skall du ha makt bland detta folk. (Hel. 10:6-7)

Dessa ord är klara och tydliga "förbundsord" som påminner oss om förbunden vi sluter i templet. Att detta ed och förbund är något mer än vad jag har tagit emot är tydligt utifrån varningen om att jag, om jag "bryter förbundet sedan jag har tagit emot det och vänder mig helt och hållet därifrån så ska jag inte få syndernas förlåtelse vare sig i den här världen eller i den kommande världen" (LoF 84:41). Samma tanke återfinns i följande citat från Joseph Smith, där han talar om den oförlåtliga synden.

All sins shall be forgiven, except the sin against the Holy Ghost; for Jesus will save all exceptthe sons of perdition. What must a man do to commit the unpardonable sin? He must receive theHoly Ghost, have the heavens opened unto him, and know God, and then sin against Him. Aftera man has sinned against the Holy Ghost, there is no repentance for him. He has got to say that thesun does not shine while he sees it; he has got to deny Jesus Christ when the heavens have beenopened unto him, and to deny the plan of salvation with his eyes open to the truth of it; and fromthat time he begins to be an enemy. This is the case with many apostates of the Church of Jesus Christ of Latter-day Saints. (TPJS 358)

Jag har inte varit nära att välsignas med det som krävs för att, för det första ta emot prästadömets ed och förbund, och för det andra, ta emot den kunskap som krävs för att kunna begå den oförlåtliga synden. Detsamma gäller, och det tror jag de flesta kan hålla med om, de 18-åriga killar som i dag förlänas det melkisedekska prästadömet och ordineras till äldste. Att de, enbart genom sin ordination, löper risken att inte få förlåtelse för sina synder är en befängd tanke. 

Guds direkta inblandning i det faktiska erhållandet av det högre prästadömet är tydlig. Detta är ett spännande och ödmjukande konstaterande att göra. Det är tydligt att vi inte kan nöja oss med en ytlig kunskap om prästadömet.

Byn mellan gropen och berget

Det var en gång en liten by. Ett stenkast från byn i nordlig riktning låg en djup grop. Gropen var djup och mörk. Runt gropen hade byns äldster uppfört ett staket. Vid staketet samlades många av byborna dagligen för att titta ner i gropen och beklaga sig över de som ramlat dit. Byborna ägnade mycket tid åt gropen och staketet som omringade den. Dels skulle staketet målas och repareras, dels ville varje bybo se till att de andra byborna höll sig på rätt sida staketet. Gropen låg, metaforiskt, "mitt i byn".

Strax söder om byn låg ett berg med branta sidor täckta av träd, sly, stora stenblock och högt gräs. Från bergets topp syntes, i norr, byn och gropen. I söder bredde en fantastisk vy ut sig - högre och snötäckta berg, en flod som glittrade i solen, mörka skogar, gröna ängar och blomstrande fält. 

Upp längs berget slingrade sig en smal stig. Eftersom ingen av byborna använt stigen de senaste decennierna hade nästan helt övertagits av den vilda växtligheten. Stigen hade med tid blivit så svår att hitta, att hälften av de få som hade känt en önskan att ta sig upp på bergets topp blev modfällda när de sökte efter stigen utan att hitta den. Den andra halvan hade avråtts av byns äldster och andra bybor från att ta sig uppför det oländiga och otillgängliga berget, främst för att de själva varit så upptagna med gropen och staketet att de inte velat, vågat eller förmått ta sig upp på höjden för att där hänföras och inspireras av den milsvida utsikten.

Numera var det ingen av byborna som varken trodde, ville, kände att de fick eller ens behövde ta sig upp på berget för att se längre. På byns fester berättade byns äldster historier från forna resor upp på berget och lugnade byborna med att de var i absolut säkerhet i byn och att de, dvs. byns äldster, skulle säga till när det återigen var nödvändigt att ta sig upp på berget.

Under den tid, när det förväntades att var bybo tog sitt privilegium att ta sig uppför berget på allvar, genomsyrades deras mellanhavanden av glädje, optimism och tacksamhet. De som kämpat sig upp för kullen kom tillbaka till byn och berättade om storslagna visioner och de vida vidderna, de berättade om resan upp för berget och gav tips och råd om hur den bäst kunde klaras av. Andra inspirerades att göra, och kom också att göra, samma resa. Byborna var tacksamma för att de bodde så nära det berg som var en sådan källa till glädje. 

Stämningen i byn präglades nu av en dysterhet. Inte sällan beklagade byborna sig över den skugga kullen kastade över byn under många av dagens timmar. Att det många gånger om året föll någon i gropen utan att kunna ta sig ut bidrog också till en sorg och rädsla. Det blev viktigare och viktigare för byborna att hålla sig ur gropen. Ironiskt nog var det dock så att deras upptagenhet med detta och deras hängivna arbete med att hålla staketet i gott skick var orsaken till olycksfallen.

Den som har öron, han höre; den som har ögon, han se.

”Välsignad av Herren” (1 Ne. 1-3)

Ett av de mest kända skriftställena i Mormons bok är 1 Ne. 3:7. Det är ett nyckelskriftställe och dess budskap har blivit centralt för ett mormonskt leverne.

Bakgrunden till versen är att Lehi, profet-pappan, i en dröm blev befalld att hans söner skulle hämta mässingsplåtar i Jerusalem. De två äldre bröderna hade klagat. Nephis svar utgör nu aktuell vers. Han sa:

Jag skall gå och göra det som Herren har befallt, ty jag vet att Herren inte ger människobarnen några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem. (1 Ne. 3:7)

Fina ord om att ha full förtröstan på Herren och lyda hans bud. Nephis ord var dock inte början på hans andliga resa, utan ett steg på vägen. I versen efter (v. 8) läser vi följande.

Och det hände sig att när min far hade hört dessa ord blev han mycket glad, ty han förstod att jag hade välsignats av Herren. (1 Ne. 3:8)

Det är, enligt mig, symptomatiskt att det läggs så mycket fokus på Nephis ord, men inte på innebörden i hans fars konstaterande om varför Nephi, med total uppriktighet, kunde säga som han gjorde.

I kyrkan har det under en längre tid (läs: så länge som jag har varit med) varit väldigt mycket fokus på vad man får och inte får göra, vilka typer av kläder som är ok, hur många par örhängen tjejer ”får” ha (killar ska inte ha några alls), var gränsen går för kyskhet osv. osv. Alltså, mycket fokus på vilka danssteg vis ka ta. Det har däremot varit, enligt min upplevelse, för lite fokus på musiken och vår förmåga/oförmåga att höra den. Eller, med andra ord, vi pratar mycket om hur den inre förändringen ska ta sig uttryck, men inte om att den inre förändringen måste äga rum, hur den ska göra det och att det inte spelar någon roll vad vi gör, inte gör, har gjort eller kommer att göra om förändringen inte äger rum.

Alma frågar om vi har upplevt hjärtats mäktiga förändring (Alma 5:14). Det är den vi vill åt. Det var den Nephi upplevde och som gjorde honom redo att ta sig an en svår uppgift från Herren. Låt oss titta på hur det gick till.

Lehi profeterar

En viktig sak att notera är att Nephi gjorde sin uppteckning om dessa händelser minst 30 år efter att de inträffade (se 2 Ne. 5:28-32). Detta innebär, tror jag, att han har en större förståelse för hur enstaka upplevelser passar in i ett mönster. Hans redogörelse i 1 Nephi är genomtänkt och välplanerad (se även detta). Att läsa den med utgångspunkten att Nephi verkligen avser förmedla ett budskap, och inte bara redogöra för vad han haft för sig under sitt liv, gör att texten får en djupare innebörd.

Lehi verkar initialt inte ha varit mer än en troende, kärleksfull man som ödmjukt lyssnade till de budskap som Herren, genom profeter, sände till folket i och omkring Jerusalem. Lehi gick och bad till Herren av hela sitt hjärta för sitt folk. Medan han bad fick han se och höra mycket. På grund av detta bävade och darrade han storligen. Han gick hem och kastade sig på sin säng, överväldigad. Liggandes på sin säng "överväldigad av Anden, fördes han bort i en syn, ja, så att han såg himlarna öppna, och han tyckte sig se Gud sitta på sin tron, omgiven av otaliga skaror av änglar som föreföll sjunga och prisa sin Gud." Lehi fick se en syn, läsa en bok och lära sig om Jerusalems stundande förstörelse. Med denna kunskap och med en nyvunnen kärlek till Herren gick "ut bland folket och började profetera och förkunna för dem det som han hade både sett och hört". Folket ville döda honom.

I en dröm talade Herren till Lehi och befallde honom att ta sin familj och lämna Jerusalem. Av Nephis redogörelse kan vi inte utläsa att Lehi fick någon förklaring till varför (även om syftet kunde ha med mordförsöken att göra). Lehi lydde ändå. Laman och Lemuel var inte så glada. Nephi verkar även han ha varit tveksam, eller, han verkar inte ha nöjt sig med sin fars ord.

Och det hände sig att jag, Nephi, som var mycket ung, men likväl stor till växten, även hade stor önskan att känna till Guds hemligheter. Därför ropade jag till Herren, och se, han besökte mig och uppmjukade mitt hjärta så att jag trodde alla de ord som hade talats av min far. Därför gjorde jag inte uppror emot honom så som mina bröder. Och jag talade till Sam och lät honom veta vad Herren hade uppenbarat för mig genom sin Helige Ande. Och det hände sig att han trodde på mina ord. Men se, Laman och Lemuel ville inte hörsamma mina ord. Och då jag sörjde över deras hjärtans hårdhet ropade jag till Herren för deras skull. Och det hände sig att Herren talade till mig och sade: Välsignad är du Nephi för din tros skull, ty du har sökt mig flitigt med ödmjukt hjärta. Och i den mån som ni håller mina bud skall ni få framgång och ledas till ett löftets land, ja, ett land som jag har berett åt er, ja, ett land som är utvalt framför alla andra länder. (1 Ne. 2:16-20)

I dessa verser finns några intressanta saker.

För det första var Nephis önskan inte att veta om hans pappa var en profet. Han ville lära känna till Guds hemligheter.

För det andra blev han, i detta skede, besökt av den Helige Anden med ett mjukt hjärta som var villigt att tro (notera, på de ord som hade talats av hans far, inte på att hans far var profet; Nephi verkar följa Jesu uppmaning att fokusera på profetens frukt i stället för på profeten själv). På grund av detta mjuka hjärtat och den efterföljande tron gjorde Nephi inte uppror.

För det tredje så bad Nephi för sina hårdhjärtade bröders skull. I detta följer han Lehis exempel som "gick åstad och bad till Herren, ja, av hela sitt hjärta, för sitt folk." (1 Ne. 1:5) Både Nephi och Lehi fick, enligt Nephis redogörelse, större kunskap från Herren efter att de tagit på sig Jesu ok i förhållande till sina medmänniskor. (Jesu ok är bl.a. att träda in mellan Gud och människan. Nephi och Lehi träder in mellan sina medmänniskor och Gud.) En sådan kristuslik person vinner himlens gunst och kan anförtros större och större kunskap om Guds hemligheter.

Nephi mottog, efter att han bett för sina hårdhjärtade bröder, löften och undervisning från Herren. Herren sa dock ingenting till Nephi om att det fanns mässingsplåtar i Jerusalem som de behövde för sin resa. Information om detta och befallningen att (säga till Nephi och hans bröder att) hämta plåtarna gav Herren till Lehi. Laman och Lemuel klagade och sa att det var något svårt Lehi befallt dem. Lehi verkade medge att det var något svårt, men, invände han, det var en Herrens befallning. Jag tror inte att det gav någon tröst till de trolösa bröderna. Nephi däremot, han svarade som vi började detta inlägg, eftersom han blivit välsignad.

Det är, anser jag, lönlöst att vi försöker visa samma hängivenhet till Herrens befallningar som Nephi gjorde, om vi inte innan gått igenom samma välsignande process som han gjorde.

Sen bör vi vara medvetna om att det är Herrens befallningar vi kan lyda med full förtröstan. Vi måste vara säkra på att så är fallet för att vi verkligen ska kunna ha tro. En befallning från någon annan än Herren själv bör vi söka bekräftelse på, oavsett vem den kommer ifrån. Herren står själv vid porten och han håller ingen tjänare där. (2 Ne. 9:41)

Liknelsen om NHL: Vad är egentligen viktigt att studera och lära sig att bemästra?

Till skillnad från gångna tider har vi i dag så mycket information tillgänglig att vi, inte ens om vi verkligen skulle försöka, kan ta till oss allt. Tidigare profeter och troende hade långt mindre information än vi har. Detta hindrade dem dock inte från att få komma in i Guds närhet.

Att bli undervisad av Herren är en troshandling. För mig är det svårt, för jag tror att så länge jag läser saker jag inte tidigare visste så är jag på rätt väg rent kunskapsmässigt. Det faktum att informationen är ny säger dock ingenting om att det är den information som jag behöver, just nu.

En liten kille som har en dröm om att en dag få spela ishockey i NHL kommer givetvis vilja lära sig allt han kan om NHL, de som spelar där i dag och vem som vinner Stanley Cup. Dock, om killen inte gör annat än att läsa på om spelarnas statistik och tittar på varenda match som sänds så kommer han aldrig att själv få uppleva spänningen i en direkt avgörande match. Det är inte svårt att se att killen måste träna på att spela ishockey, och göra det utifrån sig egen förmåga/oförmåga. Han måste lyssna på sina tränare, lita på att de övningar de ber honom göra hjälper honom nå ”drömmen”, inte fuska, äta rätt, lära sig det mentala spelat osv. Om tränaren ser att killen inte gör de övningar han fått, fuskar i utförandet, hittar på egna övningar eller bara inte visar driv och hängivenhet till ”drömmen” och vägen dit så kommer tränaren med stor sannolikhet att leta efter en ny adept att coacha till den högsta nivån inom ishockey.

Ovanstående gäller inte bara NHL, utan alla andra sporter och områden där kraven är hårda för att nå toppen. I en religiös/andlig kontext så påstår jag att detta även omfattar att bli medarvinge till Jesus Kristus (Rom. 8:17), att få ta emot allt vad Fadern har (LoF 84:38), att frambringa den tro, som är nödvändig för erhållandet av liv och salighet (Föredrag över tron, 6:7), dvs. att uppnå allt det som Jesus, genom sin försoning, gjort möjligt för oss att uppnå.

Så häftigt och stort som det är att vinna Stanley Cup, OS-guld, Nobelpris eller få världens beröm på något annat sätt, så är det min tro att det står sig slätt jämfört med att, med fullkomlig visshet, kunna säga, likt Enos:

Och jag fröjdar mig över den dag när mitt dödliga skall ikläda sig odödlighet och skall stå inför honom. Då skall jag se hans ansikte med välbehag, och han skall säga till mig: Kom till mig, du välsignade, det finns en plats beredd åt dig i min Faders boningar. (Enos 1:27)

Att bli antagen av Gud har eviga konsekvenser. Att bli invald i Hall of Fame (oavsett vad det gäller) kommer, den dag när isarna smält, gitarren är ostämd och publiken gått hem, inte skänka någon tröst, trygghet eller hopp om evig frid. Vad är det vi i första hand ska vara säkra på att vi ägnar tid åt och lär oss bemästra?

Joseph Smith sa följande.

Den andre Hugsvalaren, som det talas om, är ett ämne av stort intresse och förstås kanske endast av några få i detta släkte. Sedan en person har fått tro på Kristus, omvänt sig från sina synder och blivit döpt till syndernas förlåtelse och erhållit den Helige Anden (genom handpåläggning), vilken är den förste Hugsvalaren, och om han sedan fortsätter att ödmjuka sig inför Gud och hungrar och törstar efter rättfärdighet och lever av varje Guds ord, skall Herren snart säga till honom: Son, du skall bliva upphöjd. Då Herren har prövat honom noga och funnit, att han är fast besluten att tjäna Herren, trots alla risker och hinder, så skall den personen finna sin kallelse och utkorelse säkerställd och då skall han erhålla förmånen att mottaga den andre Hugsvalaren, vilken Herren har lovat de heliga, såsom det står i Joh. 14:12-27. Lägg märke till verserna 16, 17, 18, 21 och 23: [dessa verser citeras men utelämnas här]. Vad är då denne andre Hugsvalare? Det är ingen mer eller mindre än Herren Jesus Kristus själv. Detta är summan av det hela: Då någon erhåller denna sista Hugsvalare, ledsagas och betjänas han av Jesus Kristus personligen eller då visar sig Jesus Kristus för honom tid efter annan, och Jesus skall även uppenbara Fadern för honom, och de skola taga sin boning hos honom, och himlarna öppnas i syner för honom och Herren skall undervisa honom ansikte mot ansikte och han kan få fullkomlig kunskap om Guds rikes hemligheter. Detta nådde de forna heliga, då de hade sådana härliga syner - Jesaja, Hesekiel, Johannes på ön Patmos, Paulus i de tre himlarna och alla de heliga, som hade gemenskap med den Förstföddes allmänna församling och kyrka. (PJSL, s. 129)

Detta citat är fantastiskt! Det är evangeliets fullhet i knappt 300 ord.

I citatet ger Joseph en "checklista" som är av större dignitet, vikt, evig betydelse än någon annan checklista vi kan skapa och bocka av.

1. Tro på Kristus
2. Omvända sig
3. Döpas till syndernas förlåtelse
4. Ta emot den Helige Anden (den förste hugsvalaren/hjälparen)
5. Ödmjuka sig inför Gud
6. Hungra och törsta efter rättfärdighet
7. Leva av varje Guds ord
8. Tjäna Herren trots alla risker och hinder
9. Få sin kallelse och utkorelse säkerställd
10. Ta emot den andre hugsvalaren/hjälparen; dvs. Jesus Kristus själv
11. Ledsagas av Sonen till att möta Fadern
12. Få himlarna öppnade i syner
13. Ta emot Herrens undervisning – ansikte mot ansikte
14. Få fullkomlig kunskap om Guds rikes hemligheter
15. Uppnå gemenskap med den Förstföddes församling

I ovanstående checklista ryms evangeliets fullhet. Detta förtjänar vår fulla uppmärksamhet. I detta sökande måste vi (inser jag) ledas av tro och förtröstan på att Gud vet precis vad jag behöver lära, läsa och leva just nu. Om jag är för upptagen med att läsa allt jag kommer över stänger jag Gud ute. Han förvägras fullt svängrum i mitt liv i takt med att jag försöker ta kontroll. En "inshallah-inställning" funkar dock inte, dvs. vi kan inte bara sträcka händerna i luften och utgå från att, om Gud vill, så kommer det att bli. Att Gud vill, det är enligt mig givet. Men precis som Joseph undervisade om rätta principer så är det vårt ansvar och privilegium att utefter dessa sköta oss själva. Det är således både klädsamt och nödvändigt med en viss pro aktivitet.

Så. På bollen och börja ta ansvar. Men glöm inte att tro och minns att det är Gud som är all sannings och kunskaps källa.

"Tiden är förbi när det andra människor kan ge oss räcker."

Nedanstående delade jag - om än i något redigerat skick - med mig av under dagens möte. 

----

I dag vill jag dela med mig av någonting som jag tror är från Gud. Om det verkligen är så är det ditt privilegium och ansvar att avgöra, för som Mormon undervisade om, är det oss givet att döma för att kunna skilja gott från ont. Men, säger Mormon,

”…jag [visar] er hur ni bör döma, ty allt som inbjuder till att göra gott och som förmår människor att tro på Kristus kommer genom Kristi kraft och gåva, varför ni med fullkomlig visshet kan veta att det är av Gud.

  17 Men allt som förmår människor att göra ont och att inte tro på Kristus och att förneka honom och att inte tjäna Gud, det är — och det kan ni med fullkomlig visshet veta — av djävulen. Ty på så sätt verkar djävulen, ty han förmår ingen människa att göra gott, nej, inte en enda. Det gör inte heller hans änglar, och inte heller de som underkastar sig honom.

  18 Och nu, mina bröder, eftersom jag vet att ni känner till ljuset enligt vilket ni kan döma, det ljus som är Kristi ljus: Se till att ni inte dömer orätt. Ty med samma dom som ni dömer kommer även ni att bli dömda.

  19 Därför vädjar jag till er, bröder, att söka flitigt i Kristi ljus så att ni kan skilja gott från ont.” – Moroni 7:16-19

Vi har länge blivit uppmanade att söka Gud, hans Son och den Helige Anden och att lita på dem. Tiden kommer, och är inte långt borta, när den som inte gör detta kommer falla. Inte nödvändigtvis falla i förhållande till det som är iakttagbart, utan falla i förhållande till Gud. Dagen har kommit för att ta den religion på allvar som Joseph Smith återställde. Den återställdes för att vara, inte bara, ett skydd för oss i dessa sista tider. Den återställdes för att den är Guds evangeliums fullhet. Var och en av oss behöver vakna upp till detta faktum, och åter kräva och hävda vår rätt att söka Gud, och finna honom. Den tid har kommit som profeter har vittnat och profeterat om. Vetet kommer separeras från ogräset och det är upp till oss att avgöra vilken grupp vi tillhör – för Jesus armar är ständigt öppna.

Tiden är förbi när det andra människor kan ge oss räcker. Gud låter dig och mig delta i hans verk, men han har också sagt att han är förmögen att utföra det själv. Det finns saker som kommer göras och som behöver undervisas och förstås som Gud själv kommer att ta hand om, och andra saker som kan utföras av dem som verkligen har fått Guds prästadöme och har en oskiljaktig förbindelse med himlens krafter. Moroni undervisade Joseph Smith och sa att ”de som kommer ska bränna dem”. Vi måste förtrösta på Gud och våga ge honom fullt svängrum i våra liv för att vi ska bli redo och för att vi ska kunna uthärda den kommande dagen.

Gud älskar oss alla. Han vill att vi alla ska komma till honom genom hans Son. Men han vet att alla, inte ens alla här, kommer att göra det. Han gråter över detta. Låt honom inte behöva gråta över dig. Än finns tid.

I Jesu Kristi namn, amen.