Faktum är att vi, till dess att vi har all kunskap, kommer besitta och tro på osanningar som vi tids nog behöver göra oss av med. Tyvärr måste jag säga, att jag, under många år har, inte har varit en sanningssökare. Jag har drivits av rädsla i stället för tro, av konformitet i stället för en strävan efter autenticitet.
Jag har dock uppmanats att söka Guds hemligheter, och lovats att den som söker och tar emot får mer. (Alma 12:9-12; 2 Ne. 28:30; LoF 93:12-20)
Saken är dock sådan, att "sanningen är hård för de skyldiga för den skär dem rakt i hjärtat (1 Ne. 16:2). Vem tycker om en riktigt träffande tillrättavisning? Vem tycker om att, kanske efter lång tid, behöva erkänna att man haft fel? Vem tycker om att känna sig som en dåre?Den stolte tar inte med glädje emot sanna ord om egna tillkortakommanden eller de hos dem man håller av. Samma sak gäller för de som tyr sig till olika institutioner och organisationer. Kritiken mot gruppen blir personlig. Vi går i försvarsställning, när vi egentligen borde vända andra kinden till (Matt. 5:39) och försöka med överbevisning, långmodighet, mildhet, ödmjukhet, uppriktig kärlek, välvilja (LoF 121:41-42).
Den som verkligen söker sanning (på riktigt, alltså) är också ödmjuk och inser att omvändelse är nödvändig. Omvändelse är till sin natur omvälvande och ett hot mot det invanda och bekanta. Vi vet aldrig vart omvändelsen tar oss och vad den kommer göra med oss. Denna osäkerhet hanterar bara den som förtrösta på omvändelsens upphovsman och fullkomliggörare (Moroni 6:4). Alla andra fruktar den och lever hellre med den osanning och de brister och ofullkomligheter som vi har lärt känna, uthärda och till slut föredra.
Den med tro på Jesus vet att Han är sanningen och kan därför inte acceptera osanning. Osanning frälser inte, och vi måste våga offra våra mest älskade osanningar för att komma till honom, som är Sanningen (Joh. 14:6).
No comments:
Post a Comment