”Välsignad av Herren” (1 Ne. 1-3)

Ett av de mest kända skriftställena i Mormons bok är 1 Ne. 3:7. Det är ett nyckelskriftställe och dess budskap har blivit centralt för ett mormonskt leverne.

Bakgrunden till versen är att Lehi, profet-pappan, i en dröm blev befalld att hans söner skulle hämta mässingsplåtar i Jerusalem. De två äldre bröderna hade klagat. Nephis svar utgör nu aktuell vers. Han sa:

Jag skall gå och göra det som Herren har befallt, ty jag vet att Herren inte ger människobarnen några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem. (1 Ne. 3:7)

Fina ord om att ha full förtröstan på Herren och lyda hans bud. Nephis ord var dock inte början på hans andliga resa, utan ett steg på vägen. I versen efter (v. 8) läser vi följande.

Och det hände sig att när min far hade hört dessa ord blev han mycket glad, ty han förstod att jag hade välsignats av Herren. (1 Ne. 3:8)

Det är, enligt mig, symptomatiskt att det läggs så mycket fokus på Nephis ord, men inte på innebörden i hans fars konstaterande om varför Nephi, med total uppriktighet, kunde säga som han gjorde.

I kyrkan har det under en längre tid (läs: så länge som jag har varit med) varit väldigt mycket fokus på vad man får och inte får göra, vilka typer av kläder som är ok, hur många par örhängen tjejer ”får” ha (killar ska inte ha några alls), var gränsen går för kyskhet osv. osv. Alltså, mycket fokus på vilka danssteg vis ka ta. Det har däremot varit, enligt min upplevelse, för lite fokus på musiken och vår förmåga/oförmåga att höra den. Eller, med andra ord, vi pratar mycket om hur den inre förändringen ska ta sig uttryck, men inte om att den inre förändringen måste äga rum, hur den ska göra det och att det inte spelar någon roll vad vi gör, inte gör, har gjort eller kommer att göra om förändringen inte äger rum.

Alma frågar om vi har upplevt hjärtats mäktiga förändring (Alma 5:14). Det är den vi vill åt. Det var den Nephi upplevde och som gjorde honom redo att ta sig an en svår uppgift från Herren. Låt oss titta på hur det gick till.

Lehi profeterar

En viktig sak att notera är att Nephi gjorde sin uppteckning om dessa händelser minst 30 år efter att de inträffade (se 2 Ne. 5:28-32). Detta innebär, tror jag, att han har en större förståelse för hur enstaka upplevelser passar in i ett mönster. Hans redogörelse i 1 Nephi är genomtänkt och välplanerad (se även detta). Att läsa den med utgångspunkten att Nephi verkligen avser förmedla ett budskap, och inte bara redogöra för vad han haft för sig under sitt liv, gör att texten får en djupare innebörd.

Lehi verkar initialt inte ha varit mer än en troende, kärleksfull man som ödmjukt lyssnade till de budskap som Herren, genom profeter, sände till folket i och omkring Jerusalem. Lehi gick och bad till Herren av hela sitt hjärta för sitt folk. Medan han bad fick han se och höra mycket. På grund av detta bävade och darrade han storligen. Han gick hem och kastade sig på sin säng, överväldigad. Liggandes på sin säng "överväldigad av Anden, fördes han bort i en syn, ja, så att han såg himlarna öppna, och han tyckte sig se Gud sitta på sin tron, omgiven av otaliga skaror av änglar som föreföll sjunga och prisa sin Gud." Lehi fick se en syn, läsa en bok och lära sig om Jerusalems stundande förstörelse. Med denna kunskap och med en nyvunnen kärlek till Herren gick "ut bland folket och började profetera och förkunna för dem det som han hade både sett och hört". Folket ville döda honom.

I en dröm talade Herren till Lehi och befallde honom att ta sin familj och lämna Jerusalem. Av Nephis redogörelse kan vi inte utläsa att Lehi fick någon förklaring till varför (även om syftet kunde ha med mordförsöken att göra). Lehi lydde ändå. Laman och Lemuel var inte så glada. Nephi verkar även han ha varit tveksam, eller, han verkar inte ha nöjt sig med sin fars ord.

Och det hände sig att jag, Nephi, som var mycket ung, men likväl stor till växten, även hade stor önskan att känna till Guds hemligheter. Därför ropade jag till Herren, och se, han besökte mig och uppmjukade mitt hjärta så att jag trodde alla de ord som hade talats av min far. Därför gjorde jag inte uppror emot honom så som mina bröder. Och jag talade till Sam och lät honom veta vad Herren hade uppenbarat för mig genom sin Helige Ande. Och det hände sig att han trodde på mina ord. Men se, Laman och Lemuel ville inte hörsamma mina ord. Och då jag sörjde över deras hjärtans hårdhet ropade jag till Herren för deras skull. Och det hände sig att Herren talade till mig och sade: Välsignad är du Nephi för din tros skull, ty du har sökt mig flitigt med ödmjukt hjärta. Och i den mån som ni håller mina bud skall ni få framgång och ledas till ett löftets land, ja, ett land som jag har berett åt er, ja, ett land som är utvalt framför alla andra länder. (1 Ne. 2:16-20)

I dessa verser finns några intressanta saker.

För det första var Nephis önskan inte att veta om hans pappa var en profet. Han ville lära känna till Guds hemligheter.

För det andra blev han, i detta skede, besökt av den Helige Anden med ett mjukt hjärta som var villigt att tro (notera, på de ord som hade talats av hans far, inte på att hans far var profet; Nephi verkar följa Jesu uppmaning att fokusera på profetens frukt i stället för på profeten själv). På grund av detta mjuka hjärtat och den efterföljande tron gjorde Nephi inte uppror.

För det tredje så bad Nephi för sina hårdhjärtade bröders skull. I detta följer han Lehis exempel som "gick åstad och bad till Herren, ja, av hela sitt hjärta, för sitt folk." (1 Ne. 1:5) Både Nephi och Lehi fick, enligt Nephis redogörelse, större kunskap från Herren efter att de tagit på sig Jesu ok i förhållande till sina medmänniskor. (Jesu ok är bl.a. att träda in mellan Gud och människan. Nephi och Lehi träder in mellan sina medmänniskor och Gud.) En sådan kristuslik person vinner himlens gunst och kan anförtros större och större kunskap om Guds hemligheter.

Nephi mottog, efter att han bett för sina hårdhjärtade bröder, löften och undervisning från Herren. Herren sa dock ingenting till Nephi om att det fanns mässingsplåtar i Jerusalem som de behövde för sin resa. Information om detta och befallningen att (säga till Nephi och hans bröder att) hämta plåtarna gav Herren till Lehi. Laman och Lemuel klagade och sa att det var något svårt Lehi befallt dem. Lehi verkade medge att det var något svårt, men, invände han, det var en Herrens befallning. Jag tror inte att det gav någon tröst till de trolösa bröderna. Nephi däremot, han svarade som vi började detta inlägg, eftersom han blivit välsignad.

Det är, anser jag, lönlöst att vi försöker visa samma hängivenhet till Herrens befallningar som Nephi gjorde, om vi inte innan gått igenom samma välsignande process som han gjorde.

Sen bör vi vara medvetna om att det är Herrens befallningar vi kan lyda med full förtröstan. Vi måste vara säkra på att så är fallet för att vi verkligen ska kunna ha tro. En befallning från någon annan än Herren själv bör vi söka bekräftelse på, oavsett vem den kommer ifrån. Herren står själv vid porten och han håller ingen tjänare där. (2 Ne. 9:41)