Strax söder om byn låg ett berg med branta sidor täckta av träd, sly, stora stenblock och högt gräs. Från bergets topp syntes, i norr, byn och gropen. I söder bredde en fantastisk vy ut sig - högre och snötäckta berg, en flod som glittrade i solen, mörka skogar, gröna ängar och blomstrande fält.
Upp längs berget slingrade sig en smal stig. Eftersom ingen av byborna använt stigen de senaste decennierna hade nästan helt övertagits av den vilda växtligheten. Stigen hade med tid blivit så svår att hitta, att hälften av de få som hade känt en önskan att ta sig upp på bergets topp blev modfällda när de sökte efter stigen utan att hitta den. Den andra halvan hade avråtts av byns äldster och andra bybor från att ta sig uppför det oländiga och otillgängliga berget, främst för att de själva varit så upptagna med gropen och staketet att de inte velat, vågat eller förmått ta sig upp på höjden för att där hänföras och inspireras av den milsvida utsikten.
Numera var det ingen av byborna som varken trodde, ville, kände att de fick eller ens behövde ta sig upp på berget för att se längre. På byns fester berättade byns äldster historier från forna resor upp på berget och lugnade byborna med att de var i absolut säkerhet i byn och att de, dvs. byns äldster, skulle säga till när det återigen var nödvändigt att ta sig upp på berget.
Stämningen i byn präglades nu av en dysterhet. Inte sällan beklagade byborna sig över den skugga kullen kastade över byn under många av dagens timmar. Att det många gånger om året föll någon i gropen utan att kunna ta sig ut bidrog också till en sorg och rädsla. Det blev viktigare och viktigare för byborna att hålla sig ur gropen. Ironiskt nog var det dock så att deras upptagenhet med detta och deras hängivna arbete med att hålla staketet i gott skick var orsaken till olycksfallen.
Den som har öron, han höre; den som har ögon, han se.
No comments:
Post a Comment