Vem får prästadömet? - Prästadömet "revisited" del 2

I första delen av "Prästadömet revisited" diskuterades hur det högre prästadömet erhålls (sammanfattningsvis; genom Guds egen röst). Här kommer vi diskutera vem som får detta privilegium

2. Vem får prästadömet?

Ålder är ingen avgörande faktor för när Gud ger sitt prästadöme till någon av sina tjänare. Det som först och främst kvalificerar är just det, att personen ska vara Guds tjänare.

Den informerade läsaren ställer givetvis frågan om varför kön är en avgörande faktor för chansen att ta emot Guds prästadöme. Den bästa förklaring jag hört är att det har med fallet att göra. Mer än så vet jag inte. Att jämföra prästadöme med moderskap låter sig svårligen göras (faderskap torde vara den manliga versionen av moderskap). Män får prästadömet. Det kan kännas orättvist. Det förstår jag. Det är dock inte en fråga som kommer ges större utrymme än det redan fått här och nu.

I Läran och förbunden 84:33-40 återfinns vad som kallas ”Prästadömets ed och förbund”. Dessa verser talar om ”de som är trofasta och får dessa båda prästadömen varom jag talat”, dvs. både det aronska och det melkisedekska (eller högre) prästadömet. Ordet får ger, enligt min mening, en felaktig bild av erhållandet av detta prästadöme. På engelska används ordet obtain. Betydelsen av detta ord är acquiring through exertion (förvärvande genom ansträngning). Om Gud är den som ger detta prästadöme genom sin egen röst så är det inte orimligt att utgå från att de som anses kvalificerade att agera som om de ”vore Gud” får visa det genom sina gärningar och, framförallt, sin tro. Därför krävs också trofasthet. 

Abraham möter Melkisedek, av Peter Paul Rubens, 1577-1640 

De som tar emot prästadömet på detta sätt blir ”Abrahams avkomlingar” (v. 34). Detta kan uppfattas som en kryptisk beskrivning och en som vi lätt skyndar över. Det finns dock mycket att lära av Abraham i vårt försök att få klarhet i vem som får prästadömet. 

I inledningen av Abrahams bok läser vi följande.  

[Eftersom mina fäder börjat tillbe hedningarnas gudar och hade vänt sig bort från sin rättfärdighet och från de heliga befallningar som Herren deras Gud hade givit dem, var deras hjärtan benägna att göra det onda och de hade helt vänt sig till [avgudar], offrandet av sina barn till de stumma avgudarna, och försökte även ta mitt liv genom Elkenahs prästs händer], insåg jag, Abraham, att det var nödvändigt för mig att skaffa en annan boplats, och då jag fann att det fanns större lycka, frid och vila för mig, sökte jag efter fädernas välsignelser och den rättighet vartill jag skulle ordineras för att förvalta dessa. Eftersom jag själv hade varit en rättfärdighetens anhängare, och även önskade vara en som ägde stor kunskap och bli en ännu större rättfärdighetens anhängare, och äga ännu större kunskap, och bli fader till många nationer, en fridsfurste, och då jag önskade ta emot undervisning och hålla Guds bud, blev jag en rättmätig arvinge, en högpräst med den rätt som tillhörde fäderna. (Abr. 1:"3-8" samt 1-2)

Abrahams egna fäder hade vänt sig till avgudar, men genom sin hunger efter större lycka, frid, vila, kunskap, ännu mer kunskap, undervisning och rättfärdighet, fick han nya "fäder". Dessa "fäder" är, som jag förstår det, Adam, Set, Enok, Methusela, Noah osv. Hans hjärta vändes och beseglades till dessa fäder och de löften Gud gett till dem och de förbund Gud slutit med dem. Samma sak gäller, som jag förstår det, för de som blir Abrahams avkomlingar. 

Vi måste, för att bli Abrahams avkomlingar, våga lämna våra "fäders traditioner" bakom oss och söka oss nya (andliga och ibland fysiska) boplatser. Detta gäller även om vi inte handgripligen hotas till livet av dem. Det räcker med att de traditioner vi (ibland med modersmjölken) fått är osanna för att vårt eviga liv ska vara hotat. Ingen kan bli frälst utan kunskap och genom våra fäders traditioner tar den onde ljus och sanning från oss (LoF 93:39)

Joseph skriver brev i Liberty-fängelset

Genom att bli Abrahams avkomlingar vänds/beseglas våra hjärtan, i enlighet med Malakis ord och "till fäderna” (dessa fäder är, som jag förstår skriften och som det var för Abraham, inte våra egna förfäder; Abraham är nu själv en av dessa fäder, precis som hans son Isak och sonson Jakob). Att vi blir Abrahams avkomlingar är därmed en förutsättning för att ”de som kommer inte ska bränna oss” (Mal. 4:1; JSH 1:37-39). Att förstå dessa koncept verkar vara grundläggande för att förstå det uppdrag som Herren gav till Joseph genom ängeln Moroni.

Ingen makt och inget inflytande kan eller bör göra sig gällande i kraft av prästadömet utom genom överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och ödmjukhet och genom uppriktig kärlek, genom välvilja och ren kunskap som storligen skall utvidga själen, utan hyckleri och utan svek, i rätt tid skarpt tillrättavisande, när den Helige Anden manar därtill, och därefter visande större kärlek mot honom som du har tillrättavisat, för att han inte skall betrakta dig som sin fiende, så att han kan erfara att din trofasthet är starkare än dödens band. Låt även ditt inre vara fyllt av kärlek till alla människor och till trons egna, och pryd ständigt dina tankar med dygd. Då skall din självtillit växa sig stark i Guds närhet, och läran om prästadömet skall falla över din själ som himlens dagg. (LoF 121:41-45; dessa verser kommer från ett brev Joseph skrev till kyrkan när han satt i Liberty-fängelset.)

Herren har klart och tydligt klargjort på vilka grunder, och endast på vilka grunder, prästadömet kan användas (och är det inte på detta sätt är det inte med prästadömet mannen agerar) - "prästadömets rättigheter står i oskiljaktig förbindelse med himlens krafter, och att himlens krafter inte kan kontrolleras eller användas utom genom rättfärdighetens principer." (LoF 121:36) När en man med stöd av "prästadömet eller sitt ämbete däri" agerar i strid med ovanstående har han inget prästadöme kvar. Och som vi ser nedan, kan det ifrågasättas om han överhuvudtaget hade något till att börja med.

Att utöva prästadömet på riktigt ställer stora krav. Samma krav (eller uppriktiga strävan) gäller för den person som ämnar kvalificera sig för att ta emot prästadömet. Den man som inte är redo att använda prästadömet i enlighet med rättfärdighetens principer (vilka framgår av ovanstående verser) är inte redo att ges det på riktigt. Punkt.

Välsignad är du, Nephi, för det du har gjort. Ty jag har sett hur du outtröttligt har förkunnat för detta folk det ord som jag har givit dig. Och du har inte fruktat dem och har inte sökt rädda ditt eget liv, utan har sökt göra min vilja och hålla mina bud. Och eftersom du nu har gjort detta så outtröttligt skall jag välsigna dig för evigt. Och jag skall göra dig mäktig i ord och i handling, i tro och i gärningar, ja, så att allt sker dig enligt ditt ord, ty du kommer inte att be om något som strider mot min vilja. Se, du är Nephi, och jag är Gud. Se, jag betygar för dig i mina änglars närvaro att du skall ha makt över detta folk och skall slå jorden med hungersnöd och med farsoter och undergång, alltefter detta folks ogudaktighet. Se, jag ger dig makt att vad du än beseglar på jorden skall vara beseglat i himlen, och vad du än löser på jorden skall vara löst i himlen, och på så sätt skall du ha makt bland detta folk. Och om du således säger till detta tempel att det skall rämna, så skall det ske. Och om du säger till detta berg: Må du kullkastas och jämnas med marken, så skall det ske. Och se, om du säger att Gud skall slå detta folk, så skall det ske. (Hel. 10:4-10)

Nephis upplevelse lär oss att vårt tjänande ska vara outtröttligt och i enlighet med det Herren ger, utan fruktan för våra liv. En sådan person har vunnit himlens gunst och förtroende. 

Och vet att ni skall bli detta folks domare enligt den dom som jag skall ge er, vilken skall vara rättvis. Vad slags män bör ni då vara? Sannerligen säger jag er: Sådana som jag är. (3 Ne. 27:27)

Ofta citerar vi endast sista ledet i denna vers. I detta sammanhang är hela versen högst relevant. Varför behövde lärjungarna vara som Jesus är? Jo, eftersom de skulle döma folket. Den som, för Guds räkning, ska döma hans barn behöver vara som Honom. Ingen annan kan ges den uppgiften. Detsamma gäller även annat agerande i Guds namn.

Alla de som tar emot detta prästadöme tar emot mig, säger Herren, ty den som tar emot mina tjänare tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot min Fader, och den som tar emot min Fader tar emot min Faders rike. Därför skall allt vad min Fader har ges åt honom. (LoF 84:35-38)

Mottagande av prästadöme är i grund och botten kommandet till Guds närhet och mottagandet av allt han har att ge. Så, med mindre vi är verkliga sanningssökare som drivs av tro, kärlek och ödmjukhet i stället för rädsla så kommer Guds verkliga prästadöme vara som den där fågeln ornitologerna pratar om, men ingen någonsin har sett.