Att söka och finna Jesus – en stridssignal för mormoner!

Det finns ingen annan frälsning än den Jesus erbjuder (Mosiah. 4:8; Apg. 4:12). Detta faktum är något som jag har fått anledning att reflektera över och omvärdera under en period av svåra frågor som gränsat till tvivel. Som för många andra har vissa aspekter av kyrkans historia och doktrin fått mig att ifrågasätta och undra. När jag har valt att gå framåt i tro har jag funnit klarhet och styrka från följande verser från Läran och Förbunden

“Se, detta är min lära: Den som omvänder sig och kommer till mig, han är min kyrka. Den som förkunnar mer eller mindre än detta, han är inte av mig utan är emot mig. Därför är han inte av min kyrka.” (LoF 10:67-68)

Ezra Taft Benson har kommenterat dessa verser på följande sätt.

“Att vara medlem i kyrkan betyder, i ordets vidaste bemärkelse, att en person officiellt har sitt namn upptecknat bland medlemmarna i kyrkan. Med den definitionen har vi mer än sex miljoner medlemmar i kyrkan. Herren, däremot, definierar medlemskap i Hans rike på ett helt annat sätt. 1828 sa Herren, genom profeten Joseph Smith, att “detta är min lära: Den som omvänder sig och kommer till mig, han är min kyrka.” (D&C 10:67). För honom, vars kyrka detta är, är medlemskap mycket mer än bara att bara vara en medlem på pappret.” – Ensign, mars 1990

Medlemskap i kyrkan, även om det bara är på pappret, ger oss goda möjligheter till lärande och utveckling. Alla har olika upplevelser av kyrkan. Något som är gemensamt är att denna upplevelse varken är rund, fyrkantig eller formlös. Den är formbar. Vi kan skapa vår egen upplevelse genom att ta kontroll över den. Inte genom att lägga mer tid på våra ämbeten eller genom att huvudlöst anstränga oss in i väggen, utan genom att förlåta för bristerna och visa barmhärtighet mot svagheten hos de omkring oss (och även hos oss själva). Vi kan inte låta vår omgivning bestämma hur vi ska ha det (2 Ne. 2:14). Att leva Jesu lärdomar är det bästa sättet att ta kontroll, för när du bestämt dig för att alltid förlåta finns det inget som, i det långa loppet, kan skada dig.

Jesus vill att mormoner ska bli lärjungar, att lärjungar ska bli vänner, att vänner ska bli hans söner och döttrar, att hans söner och döttrar ska bli honom lika. Denna mäktiga förändring (Alma 5:14) sker inte över en dag, men vilken dag som helst kan vi bestämma oss för att se till Jesus och bli frälsta (Alma 34:31-32). Den dagen kommer våra motiv förändras. Vi slutar göra vad vi gör för att vi tror att det krävs för vår frälsning, för att vi ska passa in i den sociala kontext vi befinner oss i och för att vi (felaktigt) tror att det gör oss värdefulla och värda att älska. Vi kommer göra det vi gör för att vi älskar Jesus, eller för att vi strävar att så göra (LoF 46:9).

Att följa Jesus är att bära hans ok som, i relation till syndens och fullkomlighetens ok, verkligen är lätt (Matt. 11:28-30; 3 Ne. 9:19-20). Det ok Jesus kom att bära var att frälsa, stifta frid, välsigna, förlåta, uppmuntra, tillrättavisa och älska, älska oavsett gensvar. I bergspredikan (Matt. 5-7; 3 Ne. 12-14) har Jesus med tydlighet undervisat om hur vi kan vara fullkomliga så som han själv, eller hans Fader, är fullkomlig (3 Ne. 12:48). Att omvända sig och komma till honom, är att ta hans undervisning på allvar. I detta kan kyrkan vara till stor hjälp. Precis som Joseph Smith sa om sig själv, är var och en av oss “lik en stor, råhuggen sten, som rullar ned från ett högt berg, och den enda polering [vi] får, är när något hörn skrapas av genom att vidröra något annat.” (Profeten Joseph Smiths lärdomar, s. 261-262)

För att denna polering ska kunna ske krävs en tillåtande inställning, omtanke, erkännande, förlåtande och en vilja att se till varandras bästa (LoF 82:19). Kortfattat handlar det om att glömma sig själv och leva enligt Jesu lära. Vårt tjänande kommer på detta sätt bli mer själfyllt och Guds verk kan ske genom oss. Vi kommer kunna se hur vi än bättre kan använda våra ämbeten för att verkligen låta Jesus stå i centrum. För det är ju så, att om inte Jesus står i centrum, då är han nog inte med överhuvudtaget.

Med tid kommer vi se vad Jesus kräver av oss och kunna skilja det från kyrkans kultur, våra missuppfattningar, vår otro och de fäders traditioner som vi ärvt (LoF 93:39). Denna resa gör vi i tro, och, som Moroni säger, får vi ingen förvissning innan vår tro prövats (Eth. 12:6). Många steg, om inte alla, kommer vi behöva ta ut i mörkret, med inga andra bevis på att vi gör rätt och att det liv vi lever, stämmer överens med Guds vilja (Föredrag över tron, föredrag 3 p. 5) än svällningsrörelserna i vårt bröst, utvidgandet av vår själ och vårt sinne, vårt mer och mer upplysta förstånd och välbehagligheten och ljuset i det som fyller oss (Alma 32:28-35). En dag, när vår tro har bestått provet, kommer vi kunna äta frukten av det eviga livets träd som slagit rot i vårt hjärta (Alma 32:37-43). Den dagen bär vi verkligen frukt som är värdig vår Faders rike (LoF 84:49-58; se också 2 Pet. 1:4-10).

Jesu evangelium ska genomsyra allt vi gör. Kan vi inte se Jesus i det vi gör bör vi överväga att sluta göra det, eller att titta noggrannare. För är något verkligen gott, så finns Jesus i det (Moro. 7:16). Och vi kan hitta honom, bara vi flitigt och ödmjukt söker honom (1 Ne. 2:19; Eth. 12:41).