Några resultat av världens hårdaste arbete - tankar, del 1

Henry Ford, 1863-1947

Henry Ford sa en gång "att tänka är det hårdaste arbete som finns, och det är väl anledningen till att så få gör det." 

Här nedan följer ett urval av små korta tankar som kommit till mig de senaste åren.

_________________

Jurister förväntas ofta vara rättssystemets försvarare. Finns samma förväntan på mormoner? Om vi har ett ansvar att försvara något, vad är det då? Kyrkan? Guds rike? Sanning? Profetens fullkomlighet? 

Jesu födsel var nödvändig men hade inte påverkar någon annan än han själv och de närmaste om han inte också blev vuxen. Samma sak med oss? 

Undersökare behöver först och främst tro på Jesus. Det gäller även oss. Hängivenhet till kyrkans program är hedervärt men oförmöget att frälsa. Vi ska inte sluta göra det vi gör, men vi ska hitta Jesus och tron på honom i det istället för det uppfyllande av plikt vi annars hittar där. (Eth. 12:41)

Hela dagen är inte förstörd för att den börjat lite knackigt. Vi har alltid chans att vända dagen. Gör det så snart du kan för det finns ingen tid att förlora.

Om jag följer profeten men inte upplever närhet till Gud genom den helige Anden gagnar det mig knappast att jag följt profeten eftersom jag ändå inte kommer vara en person som trivs och inte heller har förberett sig för att kunna vara hos Gud. Lösningen är att uppleva försoning så snart det är möjligt, för utan det kan profeten inte hjälpa mig. Han kan ju inte ens frälsa sig själv...

Vilken är den Guds lag som, när den bryts kräver ett straff? Det är skillnad på bud och lag - lag är mer evigt till sin natur medan budet är ett försök till tillämpning av lagen. Är det kärlekens lag som är den egentliga lagen. Gud är kärlek, säger Johannes.

Det finns ingen vana som är så bra att en människa inte kan finna anledning att sluta med den.

Om jag kör bil med fokus på att andras körning ska bli lättare och mer smidig kan vi undvika arga toner. 

Det är lätt att låta ritualen hålla dess frukt gisslan på ett sånt sätt att vi inte tror att den kan komma till oss utan den yttre handlingen. Pånyttfödelse kan komma till oss när vi vill dö till det gamla, närhelst under veckan detta sker. Fokuset på det yttre och mätbara riskerar dock att lura oss.

Det finns många likheter med ett frieri och ett" baptismal commitment". Ett av de viktigaste är att frågan ska ställas endast när man vet att svaret är ja. Den känsla båda parter upplever ska vittna om det svar som kommer ges. 

Något som är sant är ärligt mot sitt syfte och inre och uppfyller sin skapelses mått. Evangeliet är sant, och kyrkan också. Men av helt olika anledningar. Att vara sann mot sig själv innebär att man lär känna sig själv och inte negligerar sina inre drömmar. 

Om jag inte ska bli fri från detta nu, hjälp mig se varför och härda ut på ett Jesuslikt sätt. 

Ska vi låta våra värst gärningar definiera oss? Nej. Så klart inte. Inte heller ska vi låta våra bästa gärningar göra det. Kontentan av detta är inte att vi ska tro att vi är varken goda eller onda, utan att vi helt enkelt ska hålla våra gärningar helt utanför bestämmandet av vår självbild. Vad ska vi då låta definiera oss? Bra fråga. 

Det vi gör i kyrkan förbereder oss och riktar våra själar mot att bli ett med Gud. Buden har ingen självständig betydelse annat än redskap (?).

Omvändelse handlar om att bli helad, inte om att bli bättre. Är jag inte hel är jag ganska ointresserad av att bli bättre. Och, bättre på vadå? Zeezrom trodde på Herren och blev helad. Han hade nog kvar samma cyniska inställning och ifrågasättande mentalitet som han behövde jobba med. Men han var hel i Jesus.

Vad är det värsta med att en människa syndar? Att hon överhuvudtaget VILL göra det. Vi ska inte be så mycket om hjälp att sluta göra x eller y som att få en reformerad önskan att göra annorlunda. 

Joseph sa att inget av det andliga han tagit emot var förbehållet honom som profet utan tillgängligt för alla medlemmar som gör "jobbet". Det är vad evangeliet handlar om. Och det är inte förbehållet prästadömsbärare. Kyrkan och dess administration är steg 1 för oss, men alla är ämnade att lägga den bakom sig och gå vidare i de andliga dimensionerna. 

Jag är nog mer synd än det jag gör. Om vi definierar vår nivå av rättfärdighet utifrån vad vi gör kan vi lätt missa att förädla våra motiv. Jag borde be mer om renare motiv. Detta kommer resultera i godare gärningar. Vi tenderar att fokusera mycket på att göra, att omsätta i handling men för lite på att tro och att förändras i våra motiv. 

Dottern är van vid sin mor och visar missnöje när hon inte är på plats. Jag duger knappt. Det kommer ta tid innan hon vant sig vid mig. Många av oss behöver samma typ av tillvänjning till Gud - det är svårt att låta honom bära oss när vi under lång tid burit oss själva. 

Synd är när vi bryter mot sanningen om oss själva, när vi inte är trogna det gudafrö vi alla har i oss, när vi inte närmar oss och inte heller skjuter mot målet med vår skapelse. 

Alla människor är bristfälliga, ofullkomliga och imperfekta. Detta borde stämma till eftertanke och förundran i stället för desillusion. Vi bör förundras över att det är så bra trots allt, trots oss. Detta är en inställning av tacksamhet och barmhärtighet. 

Genom sin uppståndelse bröt Jesus mot termodynamikens andra lag/huvudsats; han ställde sig utanför den oordning som allting annars rör sig mot. Vi kan bryta mot samma lag genom vårt arbete, underhåll av föremål och system osv. Precis som en cykel behöver hjälp från en högra stående varelse för att inte bli fullständigt oordnad behöver vi som fallna varelser hjälp från någon som kan rädda/frälsa oss ur termodynamikens "hemska" grepp. Vad passar bättre än en Frälsare som är oföränderlig och evig?

Många idag har missförstått måttstocken med vilken vi ska avgöra om någon är en god mormon och värdig att tjäna Gud. Vi kräver fullkomlighet av oss själva och missar nåden. Vi dömer därför andra utifrån samma villfarelse. Det vi gömmer för oss själva hittar vi i andra. Joseph levde i nåd, och gjorde Herren nöjd. Men vi dömer på ett annat sätt och missar målet. 

De som får ta emot Jesus när han kommer igen är de till vilka han redan kommit och de som blivit honom lika.