Vad är prästadömet? - Prästadömet "revisited" del 4

Nu har vi snart kommit till vägs ände när det gäller (denna översiktliga bloggserie om) prästadömet. Det finns mycket mer att utforska och söka svar kring. 

Sista avstampet för denna gång blir frågan om vad prästadömet är. Efter de tre första delarna kanske du redan har dina tankar om detta. Här kommer mina, och givetvis en del skriftställen.

Som alltid är det skriftställena som är det viktiga. Vad som skrivs emellan dem är mina åsikter och behöver inte vara sant.

Först ett tillägg till det jag lyft fram i del 1-3.

Jag gjorde en sökning på "prästadöm*" i Mormons bok. Fick träffar i två kapitel (Alma 4 och 13). Detta är versen från kap. 4.

Och sålunda överlämnade Alma i början av det nionde året av domarnas regering över Nephis folk domarsätet åt Nephihah och ägnade sig själv helt åt det höga prästadömet i Guds heliga orden för att bära vittnesbörd om ordet enligt uppenbarelsens och profetians ande. (Alma 4:20)

Mycket intressant. Att ägna sig helt åt det höga prästadömet i Guds heliga orden inbegriper, i vart fall, att "bära vittnesbörd om ordet enligt uppenbarelsens och profetians ande." Det vore fantastiskt att få lyssna till sådan undervisning. Till dess att någon i kyrkan uppvisar tecken på att de faktiskt antagits till detta höga prästadöme i Guds heliga orden, så får vi njuta av predikningarna i Mormons bok.

Resterande träffar var från Alma 13. Detta kapitel är enormt, och det är väl tjänstefel att inte ha använt det i denna bloggserie. Detta kapitel har redan diskuterats på annat håll i detalj (se här), varför jag hänvisar alla intresserade läser dit.

Stämmer detta?

4. Vad är prästadömet?

Vad kan göras med prästadömet som inte kan göras med tro? Detta är en mycket bra fråga. I Föredrag över tron (du kan ladda ner denna till höger under rubriken "Dokument") läser vi.

Själva ursprunget till den kraft, som fanns i Guds sköte och varigenom världarna danades, var tro, liksom att alla skapade ting har existens genom detta i Gudomen existerande kraftursprung, så att allting både i himlen och på jorden och under jorden finns till genom tron, såsom den var i Honom. Hade det icke varit för trons skull, så hade världarna aldrig blivit danade, ej heller skulle människan ha blivit formad av jordens stoft. Tron är fundamentallagen, varigenom Jehova verkar och utövar sin makt över alla både timliga och eviga ting. Tar man bort denna princip eller denna egenskap ‑ ty det är en egenskap ‑ från Gud, så upphör han att finnas till. Vem kan inte inse, att Gud, om han danade världarna genom tro, också genom tro utövar sin makt över dem, och att tron alltså är ursprunget till makt? Men om den är ursprunget till makt i Gudomen, så måste den vara detsamma i människan. Härom vittnar alla heliga skriftställare, och den lärdomen har de försökt att meddela människorna. (Föredrag över tron, 2:15-17)

Allting är till genom tro och denna tro är ursprunget till makt i gudomen och hade det inte varit för denna tro, hade inget blivit till. Men är det verkligen så att Gud skapade världen genom tro? Vad har då prästadömet för roll?

I Mormons bok läser vi följande om vad som åstadkommits genom tro.

Se, det var genom tro som de gamle kallades enligt Guds heliga orden.
Och genom tro gavs Moses lag. Men genom att utge sin Son som gåva har Gud berett en långt bättre väg, och det är genom tro som det har fullbordats.
Ty om det inte finns tro bland människobarnen kan Gud inte göra underverk bland dem. Därför visade han sig inte förrän efter det att de hade tro.
Se, det var Almas och Amuleks tro som fick fängelset att falla till marken.
Se, det var Nephis och Lehis tro som åstadkom förändringen bland lamaniterna så att de döptes med eld och med den Helige Anden.
Se, det var Ammons och hans bröders tro som åstadkom ett så stort underverk bland lamaniterna.
Ja, och alla de som har åstadkommit underverk har åstadkommit dem genom tro, ja, de som levde före Kristus och även de som levde efter honom.
Och det var genom tro som de tre lärjungarna fick löftet att de inte skulle smaka döden. Och de fick inte löftet förrän efter det att de hade tro.
Och inte heller har någon någonsin utfört underverk förrän efter det att de haft tro, varför de först trodde på Guds Son.
Och det fanns många vilkas tro var så oerhört stark, till och med före Kristi ankomst, att de inte kunde utestängas av förlåten utan verkligen såg med sina ögon det som de hade sett med trons öga, och de gladdes.
Och se, vi har i denna uppteckning sett att en av dessa var Jareds bror. Ty så stor var hans tro på Gud, att när Gud räckte fram sitt finger kunde han inte dölja det för Jareds brors ögon på grund av sitt ord, som han hade talat till honom, det ord som han hade fått genom tro.
Och efter det att Jareds bror hade sett Herrens finger, tack vare det löfte som Jareds bror hade fått genom tro, kunde Herren inte dölja något för hans syn. Därför visade han honom allting, ty han kunde inte längre hållas utanför förlåten.

Och det är genom tro som mina [Moronis] fäder fick löftet att dessa ting skulle komma till deras bröder genom icke-judarna. (Eth. 12:10-23)

Instinktivt skulle vi nog säga att ovanstående kraftgärningar kräver större tillgång till himlens krafter än vad tro kan ge oss, dvs. vi förutsätter att det krävs prästadöme. (Detta är dock inte vad Mormons bok undervisar. Om vi läser boken fördomsfritt kan vi lära oss mycket.) Men, om jorden kan skapas genom tro så torde ett fängelse kunna falla till marken genom samma kraft. Det kan även vara så att om kraftgärningar likt ovanstående inte är resultatet av ens tro, så kanske man inte har tro (tro utan gärningar är ju död!). I vart fall kan vår tro alltid bli starkare.

Ordet prästadöme återfinns åtta (8) gånger i Mormons bok! Fördelat över två kapitel (Alma 4, 1 träff, och Alma 13, 7 träffar). Utan att nu avse analysera detta närmre så tycker jag detta är anmärkningsvärt. Det pratas om mirakel och änglabesök och annat genom hela boken. Men i princip aldrig i samband med ordet prästadöme.

Tro verkar vara en princip som vi (läs: jag) inte riktigt förstår storheten i. Så här skulle man kunna separera tro från prästadöme.

• Prästadöme är att agera för Gud, dvs. att på hans uppdrag göra något.
• Tro är att i ödmjukhet och hopp be Gud om en välsignelse/något slags ingripande som Gud antingen kan bevilja eller neka, beroende hans vilja.

Utifrån vårt fallna perspektiv låter sig dessa två inte skiljas åt på ett enkelt sätt. Har jag fel? Vad säger du? Håller du med? Eller tycker du kanske att det är onödigt att överhuvudtaget fundera kring detta? Låt mig veta.

Vad säger Joseph om prästadömet?

Ganska mycket. Här kommer några utdrag ur Profeten Joseph Smiths Lärdomar (PJSL).

Vi se således, att prästadömets nycklar bestodo i att mottaga Jehovas röst […] (s. 147)

Elia var den sista profeten, som hade prästadömets nycklar, och han skall, innan den sista utdelningen, återställa myndigheten och överlämna prästadömets nycklar så att alla förordningar kunna utföras i rättfärdighet. […] Varför sända profeten Elia? Emedan han innehar myndighetens nycklar till att administrera eller betjäna i prästadömets alla förordningar. Om inte myndigheten gives, kunna icke förordningarna administreras i rättfärdighet. (s. 148) 

Världen är förbehållen elden i de sista dagarna. Han ska sända profeten Elia och ska uppenbara fädernas förbund rörande barnen och barnens förbund rörande fäderna. [Noteras bör att Joseph sa detta 1843, dvs. sju år efter det att Elia, enligt Läran och Förbunden 110, ska ha kommit. Kom Elia eller väntar vi, precis som judarna, också på honom?] ( s. 277) 

Frälsaren har det eviga livets ord. Inget annat kan gagna oss. Det finns ingen frälsning i att tro elakt tal om vår nästa. Jag uppmanar alla att gå framåt mot fullkomlighet och forska djupare och djupare i gudaktighetens hemligheter. En människa kan icke göra något för sig själv, om icke Gud leder henne på rätt väg, och prästadömet är till för det ändamålet. (s. 314) 

En av prästadömets förmåner är att kunna få uppenbarelser om Guds sinne och vilja. Det är också melkisedekska prästadömets förmån att såväl bestraffa, tillrättavisa och förmana som att få uppenbarelse.”(Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s. 107-108)

 [Melkisedekska prästadömet] är huvudet och innehar den högsta myndigheten i det som tillhör prästadömet samt Guds rikes nycklar i alla världens tidsåldrar, fram till det senaste släktet på jorden. Och är det medel genom vilket all kunskap, alla lärosatser, frälsningsplanen och varje betydelsefull fråga uppenbaras från himlen. […] Melkisedekska prästadömets makt är att ha makten till ’evigt liv’. [Joh. 17:] (Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, kap. 8)

Detta aktualiserar frågan - kan prästadömet vara nyckeln till det eviga livet? Evigt liv är att känna (inte bara känna till, veta något om osv.) Fadern och Sonen. Utifrån ovanstående går det att förstå prästadömet som nyckeln till den kunskap, den intima kännedom, vi behöver ha om Fadern och Sonen för att bli frälsta.

Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som ville komma dit haven I lagt hinder. (Luk. 11:52)

Jesus var hård mot fariséerna och de lagkloka. Eftersom de själva inte förstod/hade/ville använda nyckeln till kunskapen, hindrade de andra från att göra det. Kan Jesus ha syftat på prästadömet? Ja, varför inte.

Nyligen läste jag följande bloggkommentar (blogginlägget gällde prästadömets nycklar). Jag delar den i dess helhet, inte för att jag nödvändigtvis håller med om allt, men för att den är intressant och får en att tänka i nya banor.

Med detta avslutar vi för närvarande diskussionen (eller så fortsätter den i kommentarsfältet?) om prästadömet. Väl mött!

_____________________________________

Keys are only authority in that they are knowledge.

Doctrine and Covenants 84:19: And this greater priesthood administereth the gospel and holdeth the key of the mysteries of the kingdom, even the key of the knowledge of God. 

Luke 11:52: Woe unto you, lawyers! for ye have taken away the key of knowledge: ye entered not in yourselves, and them that were entering in ye hindered. 

Doctrine and Covenants 128:14: Howbeit that was not first which is spiritual, but that which is natural; and afterward that which is spiritual. The first man is of the earth, earthy; the second man is the Lord from heaven. As is the earthy, such are they also that are earthy; and as is the heavenly, such are they also that are heavenly. And as are the records on the earth in relation to your dead, which are truly made out, so also are the records in heaven. This, therefore, is the sealing and binding power, and, in one sense of the word, the keys of the kingdom, which consist in the key of knowledge. 

Doctrine and Covenants 128:11: Now the great and grand secret of the whole matter, and the summum bonum of the whole subject that is lying before us, consists in obtaining the powers of the Holy Priesthood. For him to whom these keys are given there is no difficulty in obtaining a knowledge of facts in relation to the salvation of the children of men, both as well for the dead as for the living. 

What was the whole focus of the events in the Garden? That Adam and Eve would gain knowledge. That they would have a key to unlock the fullness of life experience. That knowledge was the most powerful thing they could possibly possess. Satan had advantage over Eve in the garden (the ability to beguile her) because he had more knowledge than she did.  

Joseph Smith also used the word key in terms of knowledge (if I’m remembering correctly–I can’t find a source for this at the moment): in teaching how to understand revelation, he said the key was to ask yourself what question the revelation is answering. That stuck in my mind because his use of the word “key” was only in reference to knowledge, and not authority as it is used today.

Joseph also taught that those who have more knowledge have more power:“A man is saved no faster than he gets knowledge, for if he does not get knowledge, he will be brought into captivity by some evil power in the other world, as evil spirits will have more knowledge, and consequently more power than many men who are on the earth. Hence it needs revelation to assist us, and give us knowledge of the things of God.” (History of the Church, 5:588.) 

Knowledge is power. “Key” is the way to express knowledge that brings power. 

And I can say, in my life, knowledge of the Truth–of Jesus, Himself–has been the key to unlocking the emotional and spiritual prison I’ve lived in for decades.

Vad innebär det att ha tagit emot prästadömet? - Prästadömet "revisited" del 3

Efter att översiktligt ha tittat på hur prästadömet tas emot och vem som får ta emot det är det nu dags att försöka reda ut vad det innebär att ha fått prästadömet.

3. Vad innebär det att ha fått prästadömet?

Att ta emot Guds prästadöme är att tas med i, vad som skulle kunna kallas, ett "himmelskt brödraskap". Du får prästadömet genom, och din kraft i detsamma upprätthålls, genom din "oskiljaktiga förbindelse med himlens krafter" (LoF 121:36)

Inbjudan och antagande till "detta brödraskap" görs av Gud själv genom ett ed och ett förbund.

Alla de som tar emot prästadömet tar därför emot min Faders ed och förbund, vilka han inte kan bryta, inte heller kan de upphävas. (LoF 84:40)

Att ta emot detta från Guds hand har långtgående konsekvenser. Ovan nämnda vers följs av följande varning.

Guds hand rör vid människan, Michelangelo

Men den som bryter detta förbund sedan han har tagit emot det och vänder sig helt och hållet därifrån skall inte få syndernas förlåtelse vare sig i den här världen eller i den kommande världen. Och ve alla dem som inte kommer till detta prästadöme. (LoF 84:41-42)

I del 1 av bloggserien "Prästadömet revisited" skrev jag om varningen att inte vända sig från det Gud gett. Denna varning kan ges för att "det högre eller det melkisedekska prästadömets makt och myndighet är att inneha nycklarna till kyrkans alla andliga välsignelser," nämligen "att få förmånen att ta emot himmelrikets hemligheter, få himlarna öppnade för sig, få umgås med den Förstföddes allmänna församling och kyrka samt åtnjuta Gud Faderns och Jesu, det nya förbundets medlares, umgänge och närhet." (LoF 107:18-19)

Eftersom Joseph sa att "alla profeterna hade det Melkisedekska prästadömet och ordinerades av Gud själv."(PJSL s. 155) är det min uppfattning att vi kan förvänta oss att de som kallar sig för profeter, siare och uppenbarare, gör följande:

• tar emot himmelrikets hemligheter, 
• får himlarna öppnade för sig, 
• får umgås med den Förstföddes allmänna församling och kyrka samt 
• åtnjuter Gud Faderns och Jesu, det nya förbundets medlares, umgänge och närhet.

Huruvida det verkligen är så är inte föremål för min diskussion här, men är, enligt mig, av stor vikt eftersom en man inte är "profet" utan att åtnjuta följderna av mottagandet av det högre prästadömet och dess ed och förbund.

Ett sidospår om förtappelsens söner

Det sägs, och kanske känns självklart, att endast en man kan bli förtappelsens son. Varför är det så? I Läran och Förbunden 76 läser vi följande.

  31 Så säger Herren angående alla dem som känner min makt och har gjorts delaktiga därav, och som genom djävulens makt lät sig övervinnas och förnekar sanningen och trotsar min makt.
  32 Det är de som är förtappelsens söner, om vilka jag säger att det hade varit bättre för dem att de aldrig hade blivit födda,
  33 ty de är vredens kärl, dömda till att drabbas av Guds vrede med djävulen och hans änglar i evighet —
  34 om dessa har jag sagt att det inte finns någon förlåtelse vare sig i den här världen eller i den kommande världen,
  35 eftersom de förnekade den Helige Anden efter att ha tagit emot den, och förnekade Faderns enfödde Son och själva korsfäste honom och utsatte honom för öppet hån.
  36 Det är de som skall gå bort till sjön av eld och svavel med djävulen och hans änglar,
  37 och är de enda över vilka den andra döden skall ha någon makt,
  38 ja, sannerligen, de enda som inte skall bli återlösta i Herrens rätta tid efter att ha lidit av hans vrede.
  39 Ty alla de övriga skall föras fram genom de dödas uppståndelse, genom Lammets triumf och härlighet, han som blev slaktad, som var i Faderns sköte innan världarna skapades.
  40 Och detta är det evangelium, de glada budskap varom rösten ifrån himlarna bar vittnesbörd för oss —
  41 att han, ja, Jesus, kom till världen för att korsfästas för världen, och för att bära världens synder, och för att heliggöra världen och för att rena den från all orättfärdighet,
  42 för att genom honom alla skall kunna frälsas som Fadern hade givit i hans makt och skapat genom honom,
  43 han som förhärligar Fadern och frälser alla hans händers verk, utom dessa förtappelsens söner som förnekar Sonen sedan Fadern har uppenbarat honom.

En förutsättning för att bli en förtappelsens son är alltså att ha fått Sonen uppenbarad för sig av Fadern, känt hans makt och gjorts delaktiga däri. Att verkligen känna Jesus och Fadern är evigt liv (Joh. 17:3). Detta fick Jareds broder erfara.

Och Herren sade till honom: Tror du de ord som jag skall tala? Och han svarade: Ja, Herre, jag vet att du talar sanning, ty du är en sanningens Gud och kan inte ljuga. Och när han hade sagt dessa ord, se, då visade Herren sig för honom och sade: Eftersom du vet detta är du återlöst från fallet. Därför har du förts tillbaka till min närhet. Därför visar jag mig för dig. (Eth. 3:11-13)

Att få komma in i Herrens närhet är att bli frälst. Att sedan vända sig därifrån innebär att den frälsning Jesus erbjuder, och i detta fall redan har gett, refuseras. Det finns därmed ingen annan återlösning tillgänglig (jfr. Mosiah 4:8).

Tillbaka till huvudspåret

Ytterligare tecken på att någon tagit emot prästadömet från Gud kan vi utläsa från Josephs översättning av första Mosebok.

"Ty Gud har […] själv svurit en ed att alla som ordinerats enligt denna orden och kallelse genom tro skall ha makt att 

• bryta ned berg, 
• att dela haven, 
• att torka upp vattnen, 
• att ändra deras lopp, 
• att trotsa nationers arméer, 
• att dela jorden, 
• att bryta varje band, 
• att stå i Guds närhet, 
• att göra allt enligt hans vilja, enligt hans befallning, samt 
• att kuva furstendömen och makter, och detta genom Guds Sons vilja, han som var till redan före världens grundläggning." (JSÖ Första Mosebok 14:31-32) 

Enok och Guds folk

Att Enok hade detta prästadöme kan vi läsa om i Moses bok.

Och så stor var Enoks tro att han ledde Guds folk, och deras fiender kom för att strida mot dem, och han talade Herrens ord, och jorden skälvde och bergen flydde, ja, på hans befallning, och floderna med vatten ändrade sitt lopp, och lejonens rytande hördes från vildmarken, och alla nationer fruktade storligen. Så kraftfulla var Enoks ord och så stor var kraften i det språk som Gud hade givit honom. (Moses 7:13)

Att få "ett språk" från Gud verkar vara synonymt med att få det högre prästadömet (se t.ex. Moses 1:25; Hel. 10:5). Det är absolut centralt för den som vill ha och som har fått detta prästadöme att tala Herrens ord och göra allt genom Guds Sons vilja. Ingen kan vara på sina egna, eller andra människors ärenden, i prästadömet. Om så är, ja, då är det inte med prästadömet det görs.

Som avslutning vill jag återigen lyfta fram Läran och förbunden 107:18-19.

Det högre eller det melkisedekska prästadömets makt och myndighet är att inneha nycklarna till kyrkans alla andliga välsignelser — att få förmånen att ta emot himmelrikets hemligheter, få himlarna öppnade för sig, få umgås med den Förstföddes allmänna församling och kyrka samt åtnjuta Gud Faderns och Jesu, det nya förbundets medlares, umgänge och närhet.

Med mindre det förhåller sig på detta sätt så har en man inte tagit emot det högre prästadömet. Och om det inte är så, då kan han inte vara en profet. (Jag inser nu att frågan om vad en profet är kommer behöva adresseras framöver.) Detta förtjänar vår uppriktiga eftertanke.

Det är spännande att läsa skriften fritt från fördomar om vad vi tror att de säger, för man vet aldrig vad man hittar och inser att man ska tro på i stället.

Vem får prästadömet? - Prästadömet "revisited" del 2

I första delen av "Prästadömet revisited" diskuterades hur det högre prästadömet erhålls (sammanfattningsvis; genom Guds egen röst). Här kommer vi diskutera vem som får detta privilegium

2. Vem får prästadömet?

Ålder är ingen avgörande faktor för när Gud ger sitt prästadöme till någon av sina tjänare. Det som först och främst kvalificerar är just det, att personen ska vara Guds tjänare.

Den informerade läsaren ställer givetvis frågan om varför kön är en avgörande faktor för chansen att ta emot Guds prästadöme. Den bästa förklaring jag hört är att det har med fallet att göra. Mer än så vet jag inte. Att jämföra prästadöme med moderskap låter sig svårligen göras (faderskap torde vara den manliga versionen av moderskap). Män får prästadömet. Det kan kännas orättvist. Det förstår jag. Det är dock inte en fråga som kommer ges större utrymme än det redan fått här och nu.

I Läran och förbunden 84:33-40 återfinns vad som kallas ”Prästadömets ed och förbund”. Dessa verser talar om ”de som är trofasta och får dessa båda prästadömen varom jag talat”, dvs. både det aronska och det melkisedekska (eller högre) prästadömet. Ordet får ger, enligt min mening, en felaktig bild av erhållandet av detta prästadöme. På engelska används ordet obtain. Betydelsen av detta ord är acquiring through exertion (förvärvande genom ansträngning). Om Gud är den som ger detta prästadöme genom sin egen röst så är det inte orimligt att utgå från att de som anses kvalificerade att agera som om de ”vore Gud” får visa det genom sina gärningar och, framförallt, sin tro. Därför krävs också trofasthet. 

Abraham möter Melkisedek, av Peter Paul Rubens, 1577-1640 

De som tar emot prästadömet på detta sätt blir ”Abrahams avkomlingar” (v. 34). Detta kan uppfattas som en kryptisk beskrivning och en som vi lätt skyndar över. Det finns dock mycket att lära av Abraham i vårt försök att få klarhet i vem som får prästadömet. 

I inledningen av Abrahams bok läser vi följande.  

[Eftersom mina fäder börjat tillbe hedningarnas gudar och hade vänt sig bort från sin rättfärdighet och från de heliga befallningar som Herren deras Gud hade givit dem, var deras hjärtan benägna att göra det onda och de hade helt vänt sig till [avgudar], offrandet av sina barn till de stumma avgudarna, och försökte även ta mitt liv genom Elkenahs prästs händer], insåg jag, Abraham, att det var nödvändigt för mig att skaffa en annan boplats, och då jag fann att det fanns större lycka, frid och vila för mig, sökte jag efter fädernas välsignelser och den rättighet vartill jag skulle ordineras för att förvalta dessa. Eftersom jag själv hade varit en rättfärdighetens anhängare, och även önskade vara en som ägde stor kunskap och bli en ännu större rättfärdighetens anhängare, och äga ännu större kunskap, och bli fader till många nationer, en fridsfurste, och då jag önskade ta emot undervisning och hålla Guds bud, blev jag en rättmätig arvinge, en högpräst med den rätt som tillhörde fäderna. (Abr. 1:"3-8" samt 1-2)

Abrahams egna fäder hade vänt sig till avgudar, men genom sin hunger efter större lycka, frid, vila, kunskap, ännu mer kunskap, undervisning och rättfärdighet, fick han nya "fäder". Dessa "fäder" är, som jag förstår det, Adam, Set, Enok, Methusela, Noah osv. Hans hjärta vändes och beseglades till dessa fäder och de löften Gud gett till dem och de förbund Gud slutit med dem. Samma sak gäller, som jag förstår det, för de som blir Abrahams avkomlingar. 

Vi måste, för att bli Abrahams avkomlingar, våga lämna våra "fäders traditioner" bakom oss och söka oss nya (andliga och ibland fysiska) boplatser. Detta gäller även om vi inte handgripligen hotas till livet av dem. Det räcker med att de traditioner vi (ibland med modersmjölken) fått är osanna för att vårt eviga liv ska vara hotat. Ingen kan bli frälst utan kunskap och genom våra fäders traditioner tar den onde ljus och sanning från oss (LoF 93:39)

Joseph skriver brev i Liberty-fängelset

Genom att bli Abrahams avkomlingar vänds/beseglas våra hjärtan, i enlighet med Malakis ord och "till fäderna” (dessa fäder är, som jag förstår skriften och som det var för Abraham, inte våra egna förfäder; Abraham är nu själv en av dessa fäder, precis som hans son Isak och sonson Jakob). Att vi blir Abrahams avkomlingar är därmed en förutsättning för att ”de som kommer inte ska bränna oss” (Mal. 4:1; JSH 1:37-39). Att förstå dessa koncept verkar vara grundläggande för att förstå det uppdrag som Herren gav till Joseph genom ängeln Moroni.

Ingen makt och inget inflytande kan eller bör göra sig gällande i kraft av prästadömet utom genom överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och ödmjukhet och genom uppriktig kärlek, genom välvilja och ren kunskap som storligen skall utvidga själen, utan hyckleri och utan svek, i rätt tid skarpt tillrättavisande, när den Helige Anden manar därtill, och därefter visande större kärlek mot honom som du har tillrättavisat, för att han inte skall betrakta dig som sin fiende, så att han kan erfara att din trofasthet är starkare än dödens band. Låt även ditt inre vara fyllt av kärlek till alla människor och till trons egna, och pryd ständigt dina tankar med dygd. Då skall din självtillit växa sig stark i Guds närhet, och läran om prästadömet skall falla över din själ som himlens dagg. (LoF 121:41-45; dessa verser kommer från ett brev Joseph skrev till kyrkan när han satt i Liberty-fängelset.)

Herren har klart och tydligt klargjort på vilka grunder, och endast på vilka grunder, prästadömet kan användas (och är det inte på detta sätt är det inte med prästadömet mannen agerar) - "prästadömets rättigheter står i oskiljaktig förbindelse med himlens krafter, och att himlens krafter inte kan kontrolleras eller användas utom genom rättfärdighetens principer." (LoF 121:36) När en man med stöd av "prästadömet eller sitt ämbete däri" agerar i strid med ovanstående har han inget prästadöme kvar. Och som vi ser nedan, kan det ifrågasättas om han överhuvudtaget hade något till att börja med.

Att utöva prästadömet på riktigt ställer stora krav. Samma krav (eller uppriktiga strävan) gäller för den person som ämnar kvalificera sig för att ta emot prästadömet. Den man som inte är redo att använda prästadömet i enlighet med rättfärdighetens principer (vilka framgår av ovanstående verser) är inte redo att ges det på riktigt. Punkt.

Välsignad är du, Nephi, för det du har gjort. Ty jag har sett hur du outtröttligt har förkunnat för detta folk det ord som jag har givit dig. Och du har inte fruktat dem och har inte sökt rädda ditt eget liv, utan har sökt göra min vilja och hålla mina bud. Och eftersom du nu har gjort detta så outtröttligt skall jag välsigna dig för evigt. Och jag skall göra dig mäktig i ord och i handling, i tro och i gärningar, ja, så att allt sker dig enligt ditt ord, ty du kommer inte att be om något som strider mot min vilja. Se, du är Nephi, och jag är Gud. Se, jag betygar för dig i mina änglars närvaro att du skall ha makt över detta folk och skall slå jorden med hungersnöd och med farsoter och undergång, alltefter detta folks ogudaktighet. Se, jag ger dig makt att vad du än beseglar på jorden skall vara beseglat i himlen, och vad du än löser på jorden skall vara löst i himlen, och på så sätt skall du ha makt bland detta folk. Och om du således säger till detta tempel att det skall rämna, så skall det ske. Och om du säger till detta berg: Må du kullkastas och jämnas med marken, så skall det ske. Och se, om du säger att Gud skall slå detta folk, så skall det ske. (Hel. 10:4-10)

Nephis upplevelse lär oss att vårt tjänande ska vara outtröttligt och i enlighet med det Herren ger, utan fruktan för våra liv. En sådan person har vunnit himlens gunst och förtroende. 

Och vet att ni skall bli detta folks domare enligt den dom som jag skall ge er, vilken skall vara rättvis. Vad slags män bör ni då vara? Sannerligen säger jag er: Sådana som jag är. (3 Ne. 27:27)

Ofta citerar vi endast sista ledet i denna vers. I detta sammanhang är hela versen högst relevant. Varför behövde lärjungarna vara som Jesus är? Jo, eftersom de skulle döma folket. Den som, för Guds räkning, ska döma hans barn behöver vara som Honom. Ingen annan kan ges den uppgiften. Detsamma gäller även annat agerande i Guds namn.

Alla de som tar emot detta prästadöme tar emot mig, säger Herren, ty den som tar emot mina tjänare tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot min Fader, och den som tar emot min Fader tar emot min Faders rike. Därför skall allt vad min Fader har ges åt honom. (LoF 84:35-38)

Mottagande av prästadöme är i grund och botten kommandet till Guds närhet och mottagandet av allt han har att ge. Så, med mindre vi är verkliga sanningssökare som drivs av tro, kärlek och ödmjukhet i stället för rädsla så kommer Guds verkliga prästadöme vara som den där fågeln ornitologerna pratar om, men ingen någonsin har sett.

Hur ges prästadömet? - Prästadömet "revisited" del 1

Prästadömet!

Det är ”ett ämne av stort intresse och förstås kanske endast av några få i detta släkte” (PJSL s. 129). I vart fall känns det så ju mer jag studerar i skriften.

I kyrkan har vi en uppfattning om vad prästadömet är. I alla fall på ytan. När frågorna blir lite mer detaljerade och de rådande föreställningarna utmanas, ja, då blir svaren inte lika självklara och säkra. När skriften läses för vad den säger, och inte för vad man vill att den ska säga i syfte att bekräfta det man redan "vet", så ger den en annan bild av, framförallt, det melkisedekska prästadömet. Jag kommer här nedan lyfta fram några skriftställen som jag tycker är värda att ta i beaktande när vi pratar om prästadömet.

För mig har mina studier och tankar blivit som ett uppfriskande återbesök till en plats jag trodde jag hade god kännedom om, därav "the revisit".

Jag kommer beröra fyra frågor. Dessa frågor kommer föräras med var sitt inlägg.

1. Hur får man prästadömet?

2. Vem får prästadömet?

3. Vad innebär det att ha prästadömet?

4. Vad är prästadömet?

Givetvis är detta inget försök att en gång för alla bringa klarhet till alla frågor någon någonsin har haft kring prästadömet. Det har jag varken tid, kunskap, förmåga eller uppdrag att göra. Det är inte heller fråga om att redogöra för hur Handbok 2: Kyrkans förvaltning föreskriver att något är eller ska vara eller hur vi i dag gör eller tror i kyrkan. Jag anser det vara mitt privilegium och ansvar att söka bland Herrens ord och försöka förstå Honom bättre. Och detta är inte mer eller mindre än just det, mitt försök att söka och förstå.

1. Hur ges prästadömet?

Det högre prästadömet heter egentligen det heliga prästadömet enligt Guds Sons orden (LoF 107:3). Det kallas dock i dag efter Melkisedek.

26 Nu var Melkisedek en man med tro som utövade rättfärdighet, och som barn fruktade han Gud och täppte till lejons gap och släckte rasande eld.27 Och när han så hade godtagits av Gud ordinerades han till högpräst enligt det förbunds orden som Gud slöt med Enok.28 Det var enligt Guds Sons orden, den orden som inte kom genom människa och inte heller genom någon människas vilja, varken genom far eller mor, varken genom dagars begynnelse eller års ände, utan från Gud.29 Och det gavs till människor genom att han kallade dem med sin egen röst, efter sin egen vilja, ja, till alla som trodde på hans namn. (Joseph Smiths Översättning [av Bibeln], 1 Mos. 14:26–29)

Melkisedek, den man som fått äran att ha Guds Sons orden uppkallad efter sig, ordinerades till högpräst/tog emot det högre prästadömet genom att Gud kallade på honom ”med sin egen röst, efter sin egen vilja, ja, till alla som trodde på hans namn.”

Detta sätt att förläna det högre prästadömet gällde inte bara för Melkisedek, utan alla människor. I Moses bok läser vi:

24 Och det hände sig att när Satan hade gått bort från Moses närhet, lyfte Mose sina ögon mot himlen, fylld av den Helige Anden som vittnar om Fadern och Sonen,25 och medan han åkallade Guds namn såg han åter hans härlighet, ty den vilade på honom, och han hörde en röst som sade: Välsignad är du, Mose, ty jag, den Allsmäktige, har utvalt dig och du skall göras starkare än många vatten, ty de skall lyda dina befallningar som om du vore Gud.26 Och se, jag är med dig ända till dina dagars ände, ty du skall befria mitt folk från träldom, ja, mitt utvalda Israel. (Moses 1: 24-26)

 Genom orden ”många vatten […] skall lyda dina befallningar som om du vore Gud ” gavs Moses det högre prästadömet (detta kommer bli tydligare när fråga 3 behandlas).

Även Nephi mottog det högre prästadömet genom en röst som kom till honom och sa:

Välsignad är du, Nephi, för det du har gjort. Ty jag har sett hur du outtröttligt har förkunnat för detta folk det ord som jag har givit dig. Och du har inte fruktat dem och har inte sökt rädda ditt eget liv, utan har sökt göra min vilja och hålla mina bud. Och eftersom du nu har gjort detta så outtröttligt skall jag välsigna dig för evigt. Och jag skall göra dig mäktig i ord och i handling, i tro och i gärningar, ja, så att allt sker dig enligt ditt ord, ty du kommer inte att be om något som strider mot min vilja. Se, du är Nephi, och jag är Gud. Se, jag betygar för dig i mina änglars närvaro att du skall ha makt över detta folk och skall slå jorden med hungersnöd och med farsoter och undergång, alltefter detta folks ogudaktighet. Se, jag ger dig makt att vad du än beseglar på jorden skall vara beseglat i himlen, och vad du än löser på jorden skall vara löst i himlen, och på så sätt skall du ha makt bland detta folk. Och om du således säger till detta tempel att det skall rämna, så skall det ske. Och om du säger till detta berg: Må du kullkastas och jämnas med marken, så skall det ske. Och se, om du säger att Gud skall slå detta folk, så skall det ske. (Hel. 10:4-10)

I Läran och Förbunden 84:42 varnar Herren de som inte kommer till det prästadöme ”som [de hade] tagit emot” och, fortsatte han, ”som jag nu med min egen röst från himlarna stadfäster på er som är närvarande denna dag.”

Profeten Joseph har sagt följande.

Svar på frågan: Togs det Melkisedekska prästadömet bort, när Moses dog? Allt prästadöme är melkisedekskt, men det finns tre olika delar eller grader av det. Den del som kom Moses att tala till Gud ansikte mot ansikte togs bort, men den som bringade änglabetjäning kvarblev. Alla profeterna hade det Melkisedekska prästadömet och ordinerades av Gud själv. (PJSL s. 155)

I samband med att de tre vittnena (Oliver Cowdery, David Whitmer och Martin Harris) ordinerade de ursprungliga medlemmarna av de tolv apostlarnas kvorum) gav Oliver följande uppmaning:

You have been indebted to other men, in the first instance, for evidence; on that you have acted; but it is necessary that you receive a testimony from heaven for yourselves; so that you can bear testimony to the truth of the Book of Mormon, and that you have seen the face of God. That is more than the testimony of an angel. When the proper time arrives, you shall be able to bear this testimony to the world. When you bear testimony that you have seen God, this testimony God will never suffer to fall, but will bear you out; although many will not give heed, yet others will. You will therefore see the necessity of getting this testimony from heaven. -- Never cease striving until you have seen God face to face. Strengthen your faith; cast off your doubts, your sins, and all your unbelief; and nothing can prevent you from coming to God. Your ordination is not full and complete till God has laid His hand upon you. We require as much to qualify us as did those who have gone before us; God is the same. If the Savior in former days laid His hands upon His disciples, why not in latter days? -- You have our best wishes, you have our most fervent prayers, that you may be able to bear this testimony, that you have seen the face of God. Therefore call upon Him in mighty prayer till you prevail, for it is your duty and your privilege to bear such testimony for yourselves. (History of the Church, vol. II, p. 195-196) 

Handpåläggningen är, enligt Oliver, inte nog - Gud måste lägga sin hand på den som ska vara hans apostel och vittne. Denna uppmaning - att aldrig sluta sträva tills de sett Guds ansikte - gavs till alla apostlar som ordineras fram till 1900-talets början (det upphörde i och med att Reed Smoot kallades till den tolv apostlarnas kvorum).

Det högre prästadömet tas också emot genom en ed och ett förbund. I Läran och förbunden läser vi följande.

Alla de som tar emot detta prästadöme tar emot mig, säger Herren, ty den som tar emot mina tjänare tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot min Fader, och den som tar emot min Fader tar emot min Faders rike. Därför skall allt vad min Fader har ges åt honom. Och detta är i enlighet med den ed och det förbund som tillhör prästadömet. Alla de som tar emot prästadömet tar därför emot min Faders ed och förbund, vilka han inte kan bryta, inte heller kan de upphävas. Men den som bryter detta förbund sedan han har tagit emot det och vänder sig helt och hållet därifrån skall inte få syndernas förlåtelse vare sig i den här världen eller i den kommande världen. (LoF 84:35-41)

Jag har förlänats det melkisedekska prästadömet och ordinerats till högpräst. Men jag har ingen gång slutit ett förbund med Gud eller tagit emot en ed från honom. Tidigare läste vi Herrens ord till Nephi. Även om orden ed och förbund inte används tycker jag att vi, utan att gå för långt i vår tolkning, kan läsa in just detta.

Jag betygar för dig i mina änglars närvaro att du skall ha makt över detta folk och skall slå jorden med hungersnöd och med farsoter och undergång, alltefter detta folks ogudaktighet. Se, jag ger dig makt att vad du än beseglar på jorden skall vara beseglat i himlen, och vad du än löser på jorden skall vara löst i himlen, och på så sätt skall du ha makt bland detta folk. (Hel. 10:6-7)

Dessa ord är klara och tydliga "förbundsord" som påminner oss om förbunden vi sluter i templet. Att detta ed och förbund är något mer än vad jag har tagit emot är tydligt utifrån varningen om att jag, om jag "bryter förbundet sedan jag har tagit emot det och vänder mig helt och hållet därifrån så ska jag inte få syndernas förlåtelse vare sig i den här världen eller i den kommande världen" (LoF 84:41). Samma tanke återfinns i följande citat från Joseph Smith, där han talar om den oförlåtliga synden.

All sins shall be forgiven, except the sin against the Holy Ghost; for Jesus will save all exceptthe sons of perdition. What must a man do to commit the unpardonable sin? He must receive theHoly Ghost, have the heavens opened unto him, and know God, and then sin against Him. Aftera man has sinned against the Holy Ghost, there is no repentance for him. He has got to say that thesun does not shine while he sees it; he has got to deny Jesus Christ when the heavens have beenopened unto him, and to deny the plan of salvation with his eyes open to the truth of it; and fromthat time he begins to be an enemy. This is the case with many apostates of the Church of Jesus Christ of Latter-day Saints. (TPJS 358)

Jag har inte varit nära att välsignas med det som krävs för att, för det första ta emot prästadömets ed och förbund, och för det andra, ta emot den kunskap som krävs för att kunna begå den oförlåtliga synden. Detsamma gäller, och det tror jag de flesta kan hålla med om, de 18-åriga killar som i dag förlänas det melkisedekska prästadömet och ordineras till äldste. Att de, enbart genom sin ordination, löper risken att inte få förlåtelse för sina synder är en befängd tanke. 

Guds direkta inblandning i det faktiska erhållandet av det högre prästadömet är tydlig. Detta är ett spännande och ödmjukande konstaterande att göra. Det är tydligt att vi inte kan nöja oss med en ytlig kunskap om prästadömet.